alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Ibland hör man ungdomspersoner säga:
- Varför ska jag lära mej det här ?
De får oftast inget bra svar eftersom jag retar upp mej på det gnälliga tonfallet fastän frågan i sig är både klok och berättigad.
Och varför ska man lära sej länder i Asien, benen i kroppen, skriva skrivstil, stava engelska ord, äta med kniv och gaffel mm.
Tja, kan någon svara på det ? Man ska lära sej dessa och andra saker för att det just nu är sånt som anses höra till i bildning och god ton. Backa 60 år och nästan ingen behövde lära sej engelska och länderna i Asien hette nåt helt annat.
Och om 100 år vad behöver man kunna då ? Eller om bara 25 år ?
Någon som vet ?
Nä, kunde just tro det.

Fast när jag började gymnasiet ägnade vi hela första terminen åt något som var fett menigslöst. Vi skulle nämligen lära oss att skriva referat. Alltså att referera vad någon annan hade skrivit om något. När vi kunde det blev det referat från flera olika källor. Och det var besvärligt och svårt och så blev det otroligt tråkiga texter med bara en massa: a, Andersson, tyckte Petterson och ansåg Lundström.
Och till vad nytta var allt detta. Numera anger man ju sina källor på ett helt annat sätt. Har inte varit i närheten av referatskrivnig efter sista salsskrivningen på första terminen i Hjalmar Strömerskolan.
Tills nu. Nu sitter jag här och läser en massa tidningsurklipp och sliter med en årskrönika till Ravund. Och nu efter alla dessa år blir det plötsligt väldigt bra att kunna något om hur man skriver referat.

Så därför mina barn, lär er allt ni någonsin kan. Tröska ut lärdomar inom så många områden som det bara är möjligt. Vi har ingen aning om vilka krav framtiden kommer att ställa på oss.

Hette en gubbe som hade ett radioprogram, skivor till kaffet hette det. Han var berömd för sin förmåga att beskriva saker och ting. Tänkte att jag ska försöka gör en liten tjejmilen-blogg i Bertil Perrolfs anda.

Solen sken över det klargröna gärdet. Molnen jagade över himlen och det blåvita och orangea ballongerna slet i sina linor. Från Karlavägen flöt det in en strid ström av damer i  färgglada kläder. Det  långa tåget lyste i klargult och turkos, ceriserosa och äppelgrönt. Stora  klungor samlades runt de vita sponsortälten som omringade den gröna gräsytan. Nu händer det något här. Det tusenhövdade tåget börjar formera sej efter gärdets ena kant. Käcka och glada figurer står på höga podier och leder massan genom uppvärmningen. Startgrupp ett kommer iväg i en väldig fart men vi kliver in till de mer normmalsnabba löparna i startgrupp fem.
Det dröjer en dryg halvtimme till start så många sitter fortfarande i gräset och pratar men alla hjälper till att applådera startgrupp två, tre och fyra när de ger sig iväg.

Så är det då dags för startgrupp fem att ge sig iväg mot startfållan. Vi tittar oss omkring och tar sikte på ett gäng damer i tröjor som det står västerbottens landsting på.
Nedräkningen till starten sker till dunkande diskomusik. Nu gäller det att inte springa i musikens tempo från början.
Där gick startskottet och vi ger oss iväg. Det blir ingen rusning och trängsel trots att det är många tusen löpare. Alla tar det lungt så här i början. Här har vi verkligen löpare i alla åldrar och storlekar. Färden går genom ett grönskande landskap. Lummigt och fint. stora träd skuggar mot solen. Lite lätt kuperat. Här gäller det bara att hitta löprytmen. Första kilometern på exakt 6 minuter. Perfekt tempo från början. Det gäller ju att inte ta i för  hårt och krokna. Här har vi redan den första sambaorkestern. Rytmen som ekar mellan träden och gör det lätt att springa. Här kommer redan den första vätskekontrollen. 2,5 kilometer har redan gått. KLockan säger 15 minuter.
Nu svänger vi av och springer på en liten grusväg som löper längs med djurgårdsbrunnskanalen. Det är fantastiskt att se det långa tåget av löpare som springer på kanalens andra sida. En lite motorbåt ligger och tuffar i kanalen och de ombordvarande hejjar fram sina vänner och bekanta.
Nu hörs ljudet av sirener. Två bastanta motorcykelpoliser bereder väg för en ambulans med tjutande sirener. Löparna stiger åt sidan och ambulansen försvinner längs kanalen.
Nu är det dags att ta sej över bron och förenas med de övriga löparna. Nu hörs också ljudet av musik. Ett popband spelar från en tillfällig scen invid vägen. Några av löparna applåderar glatt. Nu går färden genom mer bebodda trakter och leden av åskådare tätnar.
Vinden tar i ordentligt i ett parti som går utefter vattnet jackor åker på tas snart av igen när man kommer i lä. Vid vätskekontroll nummer två spelar ett steelband. Det gör att det spritter i benen. . Vid 6km står det några flickor och delar ut druvsockertablettet. Det kommer väl till pass eftersom många nu är ganska trötta. Dags att öka tempot något. Efter vänsterkanten finns det utrymme att springa om . Det går bra. Här går vi om några av de turkosa västerbottenströjorna. Tar sen sikte på ett gäng som springer med pulsmätare. Oj, här är tredje vätskekontrollen. Funderar på att hoppa över den men tar ändå en klunk vatten. Efter den är det en ganska lång uppförslöpa men eftersom benen känns bra fortsätter jag i det högre tempot. Där har vi pulsmätarna igen. Springer om dem. Några flickor i full karnevalsutstyrsel dansar samba i gräset. Det finns mer att ta i benen men det kan vara dumt att öka mer redan. Upploppet kan bli väldigt jobbigt då.
Håller igen över bron där åskådarna står i tredubbla led. Vid 9 km markeringen är det fri fart. Ökar till ett tempo som är ca 85%  a max. Det är lite svårt eftersom man måste trixa sej fram mellan trötta löpare. Det blir till att ducka undan många armbågar. Tänkte göra en ökning till men sista kilometern visade sej vara väldigt kort. Plötsligt  uppenbarade sej den höga målportalen och vi var tillbaka på gärdet.
Tjejmilens medalj är en grann sak i rött och guld och den hängdes i blågula band runt alla löpares halsar.
Dricka, pusta ut och äta en av de små fina ostkakor som trängdes i tusental på borden, stod nu på programmet innan det var dags för den långa promenaden tillbaka till tunnelbanan.

Tänkte skriva ännu en tungsint text om mat men det kändes inte kul. Det kan nog vänta.

I dag ska jag ut och åka. Kanske ingen större märkvärdighet egentligen men jag ska åka till kgl hufvudstaden och springa tjejmilen. Det är alltså detta jag har haft som träningsmål hela vintern och man kunde ju tro att jag skulle vara laddad inför loppet men så är det inte.Min  onda häl och all stress på jobbet har gjort att jag har sprungit 0km senaste veckan. Men jag testsprang milen i söndags och det gick bra.

Nä, det är två helt andra saker som drar upp adrenalinet just nu.j. Den ena är att jag helt enkelt ska komma bort och missa alltihop. Nu har jag antecknat alla T-banor, tider och adresser. Och jag håller verkligen tummarna för mej själv. Milen klarar jag, det vet jag men att hitta fram till starten.... Det blir värre.
Det andra orosmomentet är av annan art. Det svåra när jagpasserar såna här milstolpar som jag har satt upp för mejj själv är  att jag tappar bort mej. Fast på ett annat  sätt. Det  blir tomt och förvirrat när det mål  jag har haft för ögonen plötsligt ligger  bakom mej. Vart ska  jag ta vägen då ?  Har   man det svårt med orienteringen  så är det  ju inte så lätt att omorientera sej.

Nu ska jag sluta filosofera  och börja packa  !

Jag
med livet reducerat
till en enkel funktion
av tid och plats.
Jag
 nerkokt
till en grumlig buljong
av sysslor som ska utföras
i en viss följd

Tid, plats, syssla
plats tid, plikt
plikt, plats, skynda dej !

Kunde inte
den stora friheten
finnas

Ja, när man nu får barn så växer det inte bara ut en navelsträng. Det växer också ut en kraftig drift att berätta pinsamma historier om barnen. Det kommer ni att upptäcka när ni själva blir föräldrar.
Här kommer en av de bättre.
Lilla fröken minsting har aldrig blivit ammad. Nej, hon har nannat nannis, iallafall efter vad hon själv säger.. Hon gillar nannisar. Det händer att hon kommenterar toplessolande damer:
- Fina nannisar, säger hon, och  då är jag glad att de inte riktigt förstår vad hon menar.

Nu i julas när mormor och morfar var hos oss så var lilla fröken uppe tidigt och väckte mormor. När mormor klädde på sej så gjorde liten den fantastiska upptäckten att även mormor hade nannisar.
- Får jag smaka, sa hom med längtan i rösten eftersom hennes elaka mor hade tvingat henne att sluta med nannandet.
Mormor sa helt enkelt som det var att det inte fanns nån mjölk kvar i hennes nannisar. Den var slut.
- Vem har druckit upp den , ville ju lilla fröken veta..
- Ja, gissa....
Efter en läng sttunds eftertanke kom hon på det enda möjliga svaret:
-Mojfaj,,,,
-

Egentligen är det väldigt onödigt med dessa onödiga kroppsdelar.Svanskotan, blindtarmen och håret under armarna går väl an men navelsträngen den behövs ju verkligen inte. Iallafall inte efter att förlossningen är avklarad.
Nu är det ju så ändå att den rackarn hänger sig kvar och ger allehanda mysko symptom. De första gångerna ungarna åker bort något längre tag gör det rent av ont i magen. Det är fästet till navelsträngen som värker och i sin tur gör så man bara måste ringa den där telningen sent på kvällen bara för att trösta. Det gör ju troligen lika ont i andra änden. Det är då man möts av ett ilsket:
- Vavilldunudå. Måste du ringa hela tiden. Jaaa det är bra har jag ju sagt !
Och detta trots att jag har hållit i mej och inte ringt på flera halvtimmar.

Denna navelsträng kan också ge fenomen som snudd på tyder på nån sorts förgiftning. Rena deleriumsyner. Hur tydliga som helst. Vaknar mitt i natten med bilden av ett stort raserat hus på näthinnan. Det brukar var jordbävningar i Turkiet. Jag måste genast se till att jag kan följa med katastrofstyrkan om det blir en jordbävning i Turkiet. Satt med telefonen i handen och började fundera på hur man lyckas ringa totalförsvaret för att få komma med och söka reda på dottern som är i Turkiet där det kan förekomma jordbävningar... Klockan var fem över tre på natten och hon hade inte ens kommit fram och jordbävningen har ännu nte inträffat,Men navelsträngsstumpen den skrek för full hals:
- Livsfara, hon måste hem. Ögonblickligen !
Jag har på detta sätt sett mina barn dö i flygolyckor, tågolyckor, bilolyckor, cykelolyckor och klämmas sönder i karuseller. Svepas bort av laviner, vågor,ångvältar och plogbilar.

och jag vet ju exakt vad det handlar om. Så fort de rör sej en meter eller två utanför mitt synfält så vaknar navelsträngen till liv och ska till varje pris rycka dem tillbaka in i hemmets lugna vrå. Den listiga lilla jäkeln försöker skrämma så mycket det bara går så att jag ska ha uppsikt över ungarna hela tiden vilket troligen ur säkerhetssynpunkt vore det absolut dummaste man kunde göra. Det måste vara bättre att lära sej behärska världen än att lära sej att akta sej för den.
Fast navelsträngen är en primitiv gammal kroppsdel som inte bryr sej ett skvatt om logik.

Så jag ber er kära barn , ha lite överssende med mej när jag lider av navelsträngsvärk. Det är ganske plågsamt.

Siffror har väl alldrig varit min grej men det är ju bara att inse att det ibland är befogat att mäta, väga och räkna. Inte för att det är kul utan för att det är enda sättet att kolla vad som händer. Och vad som händer vill jag ju, nyfiken som jag är, gärna ha koll på. Sen är det ju också rätt kul och motiverande att se att det händer något.
Nu blir det alltså en summering till av sommaren . Träningssommaren.

Så här ser det ut, Jag har från den första juni till idag sprungit i 25 timmar och legat och nött löparskorna i ungefär 21 mil.
I maj låg snittiden på kilometern på 6,41(mätt på sträckor över 5km) nu har jag ett snitt på 6,12 detta trots att jag springer längre sträckor idag. Den vanligaste längden på löprundan har ökat i från ca 6,5 km till 7,5km.

Nu kan man ju undra om det här kan vara av någon sorts intresse för nån annan än mej själv och det är ju en befogad fråga. Men me tanke på att i april när jag sprang för första gången på fyra år så kunde jag inte springa en hel kilometer och hade en snittid på över 8,3 minuter Igår sprang jag en mil på 63 minuter. Nu är det väl en tid som de flesta skulle skämmas över men jag tycker det är rätt bra för en liten 45årig tant som aldrig har varit nån större atlet. Hade någon människa i april sagt  att jag helt frivilligt utan att vara jagad av en björn skulle springa en hel mil så skulle jag nog ha skrattat åt dem

Och om nu en liten 45 årig tant kan öka löpsträckan från en kilometer till en mil på fyra månader och minska kilometertiden med över två minuter så är det bara att konstatera att nästan ingenting är omöjligt.. Begränsningarna finns bara i våra tankar.

Jag hade en farm i Afrika. Så börjar Karen Blixens memoarer. En av de bästa förstameningar jag vet. Inte ett onödigt ord ändå berättar det så mycket. Den talar om att här handlar det om minnen och om längtan. Något som har varit men inte är längre. Sedan när man läser boken så är den rätt ojämn. Långa partier är röriga och inte så lite föråldrade men sen rätt som det är kommer det delar som är vackra så det nästan gör ont..
Hennes liv där i Afrika var troligen ingen dans på tulipaner heller. Äktenskapet var uselt. Hon hade en dödlig sjukdom. Skrdar slog fel och det fanns många problem. Men i boken står det nästan inget om sånt . Där finns det mest passion, stor vänskap och glädje i att lyckas. Dessutom skriver hon om alla dessa små saker som händer och som är en så stor del av livet. Tex svårigheten i att få tag i tvål,en kvällspromenad eller om samtal med människor. Karen Blixen skriver om sitt paradis det som hon hade en gång men har förlorat.

Så är det ju för nästan alla. Vi går och minns en massa platser och människor som vi inte riktigt har tillgång till längre. Ibland lägger minnet en rosa slöja över alltihop och vi minns allt vackert och fint som hände på en viss plats eller kring en viss person. Andra gånger tar minnet fram en gammal mörkgrå trasa och sveper den runt våra tankar så att vi bara kommer ihåg det som blev fel. Det är sånt som våra tankar gör. Renodlar och skapar bilder som är antingen ljusa eller mörka.

Utan våra minnen vore vi väl tråkiga och endimmensionella varelser men vi ska nog akta oss för att diskutera sanningshalten i dem. Om minnet är mörkt eller ljust handlar kanske mer om den person som minns än om hur det i själva verket var.

Nu är det snart dags. Jobbångesten slog sina sylvassa klor i mej redan i mitten av veckan så det kan helt enkelt inte bli värre. Det underliga är att när jag väl är på jobbet så är det ju bra. Jag trivs för det mesta fint. Varför ska det då vara så svårt innan jag kommer dit ?
Nu är det alltså dags att summera sommaren och tänka över saker och ting. Framförallt gäller det ju att se om jag har nått mina uppsatta mål.
Listan på det jag skulle träna på i sommar såg ut så här

Knäplåstring

Längdvissling

Prickspottning (omöjligt, allt som kräver precison går bort)

Potträning - Marathondistansen

Cykling i motvind (en gren jag är verkligt vältränad i)

Psykisk balans

Allmän slöhet

Sand mellan tårna-25 gramsklassen

Solbränna - både stil och tempovarianten

Mycket blev inte av. Knäplstringstrningen försvårades av att ingen fick några sår på knäna och det var väl iochförsig bra. Längdvisslingen glömde jag bort. Potträningen gick länge väldigt dåligt men sen så ordnade det sej helt av sej själv. Cyklingen gick länge bra men sen försvårades den av tekniska problem.Punktering på bakdäcket.
En gren jag hoppades mycket på var psykisk balans. Det gick fint att träna den. Flera månader gick jag omkrig och var som en filbunke.Jag byggde upp ett inre lugn som var så stort att jag började tro att jag var Tomas di Leva men sen i sista spurten bröt lugnet samman och jag blev totalt rasande och sen dess har jag inte riktigt återvunnit balansen. Nästa gång ska jag göra ett träningsuppplägg som går ut på att försöka behålla den psykiska balansen även i svåra situationer. Helt enkelt räna med vissa störningsmoment..
Det är bara att konstatera att den enda gren som jag verklgen har lyckats öva upp nån sorts mästarklass i är allmän slöhet. Om jag hittar ett gäng sponsorer så skulle jag kunna satsa på att bli proffs.
Jag trodde ett  tag att jag låg bra till i solbränna också  men JB kom hem från stugan igårkväll och hon var alldeles kolsvart.

Finns verkligheten verkligen ? Ja, det kanske den gör. Rent filosofiskt är det ju väldigt svårt att leda i bevis att någonting finns på riktigt. Men så där till vardags så ser vi ju på det som finns omkring oss bilar, människor och hus och vi anser ju att detta är verklighet påtaglig och orubblig.
Det som är verkligt finns i verkligheten. Dock finns det inte här på bloggen. Det jag skriver är reflektioner dvs speglingar.av verkligheten som jag ser den. Spegeln är i det här fallet långt ifrån perfekt. Den är konkav här och konvex där, den har fläckar och matta partier detta gör bilden förvrängd och fragmenterad.
Du som läser tar emot de här bilderna av verkligheten och låter dem speglas i ditt eget medvetande som är format av dina erfarenheter, känslor och tankar.
Det vi alla måste vara medvetna om är att allt detta enbart är speglingar och eflektioner av speglingar av händelser och människor.

Ja, den kärleken, den kärleken. Alltid intressant, sällan enkel och självklar. Det känns som jag just nu sitter på nån sorts parkettplats och ser hur andra sliter och jobbar med sina kärlekar. Det är ganska intressant att få stå så här lite vid sidan av och titta och fundera. Det är alldeles som att jag har tid och ork med det nu i min egen lilla ensamhetsbubbla.

Det som syns tydligast är förstås all den ångest och smärta som kärleken för med sig. Kanske har jag de glasögona påmej föratt jag själv ganska nyss slet och hade det jobbigt i min relation. Eller så är det het enkelt så att det är när det krisar som man pratar om sina nära reationer. Här kommer iallafall en liten relationsteori.

Jag tror att den absolut värsta tanke som finns är  - Jag är osäker på om du älskar mej. Jag är rädd att du snart kommer att lämna mej-
Där den tanken ligger och mal skakar själva grunden för existensen. Tanken på att bli lämnad  föder en enorm ångest och då kan det hända de mest underliga saker. En del sätter igång med att bygga en stor veranda. Andra blir med barn. Någon ställer till stora bråk om tvätt och disk. Någon är otrogen. En och annan petar nån i näsan. En del stänger in sig i garaget och renoverar en bil och nån annan dricker för mycket vin. Somliga beter sig som att bara kompisarna är viktiga medan andra bir som häftplåster på sin käresta.

Fast jag vet nästan ingen som faktiskt har vågat ställa frågan  - Älskar du mej än ? Är jag viktig i ditt liv ?

När jag var mycket ung fanns det ett antal påståenden som upprepades så många gånger att de mer eler mindre blev till nån sorts talesätt. Upprepningen gjorde  att jag trodde att de här påståendena var helt sanna och sen flyttade dessa sanningar in i mitt huvud. Många av dessa sanningar är väl av det slaget att det inte spelar så stor roll om de finns i ens huvud eller inte.  Men en del av dem är så  in i bängen vansinniga så det är rent av skadligt att tro på dem.
En av dessa fördärvliga sanningar lyder så här-

Man ska inte ta sej själv på alltför stort allvar.

Jo, det förstod jag ganska snabbt att en person som tog sej sjäv på stort allvar var uppbåst och ite löjlig. Sådan vill man ju inte vara. Så jag satte igång med att inte ta mej själv på så stort allvar.  Det mesta gick det ju bra att skoja bort  eller att finna ursäkter för. Detta beteende kan jag tala om för er, är definitivt inte särskilt nyttigt. 

Den riktiga sanningen är ju naturligtvis att man ska ta sej sjäv på mycket stort allvar. Faktiskt  exakt ika allvarligt som man tar andra.Du ska se lika allvarigt och kärleksfullt på dina egna känslor och ditt eget liv som du skulle se på en mycket god väns liv och känslor.
Ja, där kanske sanningen ligger- Du ska ta dej sjäv på så stort allvar att du tänker och aggerar som din egen bästa vän.

Det finns människor som kan äta spagetthi med köttfärssås utan att spilla på sej. Det finns till och med en del  som kan koka köttfärssås utan att spisen blir ett enda stort klet.
Det finns såna som inte tycker det är ett dugg besvärligt att diska.
Det finns människor som alltid vet vad de ska säga till den som har drabbats av svår sorg eller sjukdom och som inte gruvar sej i dagar över hur de ska våga ta kontakt
Det finns människor som kan alla försäkringskassans regler utantill och som aldrig glömmer att anmäla att de är hemma med sjukt barn.
Det finns människor som läser tvättråden och hela instruktionen innan de börjar trycka på en massa knappar.
Det finns människor som alltid håller vad de lovat och aldrig behöver be om ursäkt eller hitta påen massa krångliga förklaringar.
Det finns folk som kommer ihåg allas födelsedagar och namnsdagar och skickar små fina kort med en snyggt textad hälsning på.
Det finns människor som aldrig missar att betala en räkning och som alltid sparar viktiga kvitton och alltid , alltid går tillbaka och klagar om det är fel på en vara.
Det finns människor som aldrig ligger vakna på nätterna och undrar vad alltihop egentligen ska tjäna till. Åh vad det skulle vara skönt att varasån...

Vad vet man om barnuppfostran egentligen ?
Jag började redan i sexårsåldern med att försöka ta hand om min lillasyster. Sedan blev det ett evigt barnvaktande åt alla grannar. Ett år som barnpiga på heltid när jag slutade högstadiet och sen lärarjobb och egna barn.
Jag har hållit på att ta hand om ungar i hela mitt liv.40 år av oavbrutet barnskötande.Tror ni jag vet något om barnuppfostran? Inte ett smul. Allt jag vet är det som står i rubriken.
Kärlek & Förväntningar. Det är det som får folk att växa. Men i vilka doser. 60% kärlek och 40% förväntningar eller kanske 98% kärlek och 2% förväntningar. Hur vet man när det blir rätt ?
Och så kan man ju undra hur det går om det blir fel. Ungar som får alldeles för lite kärlek och för mycket förväntningar, vad händer med dem ? Å andra sidan verkar det osannolikt att man skulle kunna överdosera kärlek så det är väl åtminstone riskfritt. Tror jag....

Nä mina gullungar, inse att ni bara är försöksexemplar i jakten på den exakt avpassade mixen. När jag har kommit på den ska jag skriva en bok och bli rik. Då får ni åtminstone ett stort arv att se fram emot som plåster på såren.

Drömde om ett hus i natt.

Handtaget är blanknött och i dörrspeglarna finns rester av grön färg. Fast bara längst in. Tröskeln är sliten av många generationers steg. Fasaden, grå som silver eller kanske som dagg.
En randig matta på hallgolvet. Går på bara fötter längs mattan. Klöksdörren går upp utan att knarra. . Slagbordet och stolarna är blå. En emaljerad slaskhink med blå kant i står ihörnet.
Känner trägolvet mot fötterna. Lent, mjukt. Skurat så många gånger att ådringen känns genom fotsulorna.. Nött både till hårdhet och mjukhet.
Allt som inte ska finnas är för länge sedan borta. Det som nu finns blir kvar.
Och in genom fönstret simmar en hel flock färgglada fiskar.

Nu har jag faktiskt klippt gräseländet. Ordentligt. Ända ut i dikeskanten och in under alla buskar och träd. Det tog nästan fyra timmar.
Varenda liten väldoftande vitklöver blev av med huvet och alla små förhoppningsfulla tistelskott blev brutalt kapade jämns med knäna. Grobladen och maskrosorna kunde bara darrande invänta att bli krossade av kniven.

Jag är värre än Pol Pot