På drift
Varför är så många människor så olyckliga fast vi har det så bra på alla sätt ?
Ja, se det är något till frågor att lösa så här på nattkröken. Det vore väl förmätet att påstå att jag sitter inne med svaret med stort S. Men jag tror faktiskt att jag har ett sorts svar iallafall.
Så här är det nämligen:
Alla dystra och malande tankar och alla trista och jobbiga känslor rinner av mej när jag går. Fast det duger liksom inte med att gå till konsum. Nej det är när jag går i full frihet. I min egen takt och dit näsan pekar, utan stress eller tider att passa som det händer saker. När jag har gått ett par kilometer känns det ungefär som att lyfta på ett lock och allt dystert och grått pyser liksom iväg ut ur mitt sinne. Efter några kilometer till börjar jag se och uppleva allt omkring mej som vackert. När jag har knallat på i drygt en halvmil börjar jag lösa problem. Och när jag har kommit hem känner jag mej nästan som ren och nyduschad på insidan.
Kanske det är så att det är mänsklighetens djupaste drift och instinkt att vandra mot nya horisonter. Söka nya jaktmarker och boplatser. Kanske är det så att det här samhället där vi hålls fastlåsta och instängda strider mot allt som är naturligt för oss människor. Vi blir olyckliga och ger oss på varandra som råttor i en alltför trång bur.
Så därfär mina barn, för att ni ska överleva fram till den dag då hela mänskligheten reser sej och vandrar iväg, se till att sno åt er minst en riktig långpromenad i veckan. Ni lever inte bara längre utan också lyckligare.
om vad som är roligt
För den som bor ensam kanske tycker det är kul att få laga en stor söndagsfrukost åt många människor medan den som alltid sköter matlagningen åt en stor familj tycker sånt är aptrist. Att ha gott om tid är en öskedröm för alla dubbelarbetande men tycker den som är arbetslös det är särskilt kul att ha all tid i världen ?
Hursomhelst är det rätt kul att se på så ska det låta,
Tiden är ingenting
Jag minns när jag gick i gymnasiet.Det var härligt. Den tid i livet då man verkligen visste, kunde och förstod allting. Inga andra begrep nåt bara vi. Vi var de enda som var coola och visste vad som var inne.... Vi som var 18 år och gick på Hjalmar.
En dag, möjligen i maj, det närmade sig studenten och vi satt ett gäng på fiket på Simonssons. Inte så att vi på nåt sätt var bästisar. Nej, det var ett rätt blandat gäng. Jag och Birgitta och Sven-Erik från våran klass, några tjejer från E3 och ett par killar som gick teknisk. Vi satt och tittade på alla stackare som slet med ungar och matkassar . Grå, sura och slitna såg de ut allihopa. Men vi kände oss bara allmänt coola och lyckade på alla sätt..
På något sätt började vi prata om ålder.Vi var helt överens om att vi var i den absolut bästa åldern. Det fanns bara fördelar. Förut hade vi varit för unga för att tex köra bil eller gå på krogen och sen skulle vi bli för gamla och för stela för att överhuvudtaget klara av att ha kul.
Som de där stackarna som handlade mat 25 meter bort tänkte vi då aldrig bli.
Ja, egentligen var det mest bara frågan om hur långt ner i utförsbacken vi skulle orka hänga med. Efter en hel del diskuterande enades vi om att vid 25 var det dags att packa ihop och lämna in. Då skulle vi hinna ha en massa kul men processen att sakta dränkas i vuxenlivets plikter och tråkighet skulle vi slippa.. Vi var väldigt överens. Vid 25 skulle man hänga sig och åtminstone bli ett vackert lik.
Ja, mina änglar, tänk ändå vilken tur att man inte alltid får det man önskar....
Om jag nu hade dragit i nödbromsen när jag var 25 så hade jag väl i och för sig sluppit en hel massa tråkigheter.Svek,lögner, sjukdom och skilsmässor. Jag hade sluppit massor av disk, städning och matkassekånkande. Men jag Hade aldrig fårr fyra barn. Jag hade heller aldrig fått lära mej hur mycket jag klarar av. Jag hade aldrig fått se hur stark kärlek det finns i världen och att vänskap och värme dyker upp på oväntade ställen hela tiden. Jag hade heller inte lärt mej att även om läget känns hoplöst finns det alltid hjälp att få.
Och, mina barn, oavsett vad ni nu tror.... Att inte längre vara cool och inne är faktiskt ett av de minsta bekymmer man kan stöta på.
Till ett litet barn som har svårt att somna
låt den flyta iväg
som en bubbla på strömmen
Ta och blunda ett slag
Mellan dagen som varit
och den som kommer en gång
finns det mörker och vila
till en nynnande sång
Låt allt det som hänt dej
få sjunka till ro
släpp taget om dagen
i ditt kudd- och filtbo
shopp til you drop
Häromdagen tog jag mina två tonårsdöttrar och lilla tvååringen till .det jättestora köpcentrat tio mil österut. Förkyld, snuvig och trött efter att ha hostat hela natten satte jag mej och körde de tio milen på spårig, halkig, vinterväg. Tonårsbrudarna i baksätet somnade när bilen lämnade garaget. Så jag fick själv sjunga sånger, berätta sagor och plocka fram kex medan jag försökte att samtidigt manövrera bilen tryggt och med fokus på trafiken.
Allt detta bara för att jag hade looovat.
Sedan handlade vi saker till hemmet i två timmar gemensamt. Sedan åt vi och sedan var det fri klädshopping i två timmar- Dvs fri för stortjejerna....
Vi andra tokåkte rulltrappa och åt glass. Det var väl inte så dumt egentligen men när jag var i nedre tonåren skulle jag aldrig ha fått handla ett klädplagg utan att mina föräldrar hade haft sista ordet. Visst fick jag väl titta och välja och prova men att bestämma om ditt eller datt verkligen skulle inhandlas det var en helt annan sak.
Det fanns tre argument som ofta sköt inköpsplanerna i sank.
1. Dålig kvalitet
2. Behövs inte
3. Passar inte på dej
1 och 3 var mammas paradgrenar och 2 var pappas. Ofta kom jag hem med nåt jag egentligen inte ville ha men som mina föräldrar tyckte var:
1. Klädsamt
2 Nödvändigt
3 Prisvärt
Det kan också översättas med:
1. Trist
2. Strumpor och långkalsonger
3 Från domus
Den totala lyckan var när jag började tjäna egna pengar. Att äntligen kunna handla utan att någon la sej i. Komma hem med precis det jag ville ha. En jublande fantastisk känsla av vuxenhet och oberoende. Ett oberoende som jag faktiskt hade förtjänat och erövrat genom att svettas för varje hundralapp.
Det var bättre förr !
Doing the omoralisk schlagerfestival
Köpa ett c 90 kasettband. Leta upp en lång skarvsladd. Ta in kasettradion i TV rummet och skruva av ljudet på TV;n. Koppla in radion och leta upp rätt kanal. Skruva upp ljudet ordentligt. Sen kom allt det vanliga som hörde till en lördagkväll, poppa popcorn och blanda till djupfryst apelsijuice.
Precis när skylten med alla stjärnorna på visades i bild, satt vi bänkade framför Tv-apparaten. När första låten började gällde det att trycka in record exakt samtidigt som play för att inspelningen skulle gå igång.
Sen blev det ett väldigt tyckande och dividerande om vad som skulle slå i vilket land. Det brukade sluta så här. Pappa hejade på de tjejer som hade minst kläder . Mamma hejade på nån fransktalande typ med en vacker ballad. Syrran och jag gillade såna som hade bra fart och sjöng på engelska.och nästan alltid vann fel låt.
I månader efteråt satt jag och min syster och lyssnade på bandet som vi spelade in under melodifetsivalen. Vi lärde oss alla låtar utantill. Turkiets bidrag brukade vara svårast både vad det gällde text och melodi (kan fortfarande delar av ah, ah, ah petr oil ).
MEN, och detta men är viktigt, allt detta gjorde vi i hemlighet. Om nån frågade så hade jag inte sett melodifestivalen. Eller så hade TV;n stått på bara för att morsan ville se. Bandet var inte mitt om nån kompis skulle få syn på det. Melodifestivalen var nämligen inte politiskt korrekt. Den var kommersiell och genomrutten och gillade man sånt så saknade man totalt både smak och analysförmga. Nä, man skulle lyssna på musik som avslöjade tjyvsamhället och imperialismen och inte fly verkligheten med en massa ytligt bjäffs och strömlinjeformad schlagersmet. Och dessutom går det inte tävla i musik.Tidningarna skrev en halv sida varje år om att fel låt vann men inte en rad mer än nödvändigt.
Ja, mina barn så var det då....... Och nu är det exakt samma sak fast tvärtom.
