alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Jag är fullkomligt övertygad om att vi alla går omkring och är bäst i världen men vi vet bara inte riktigt på vad. Särskilt gäller detta mig själv. Naturligtvis går hela världen bara och väntar på att slås av häpnad av just mig. Det är bara det att den gren jag är världsmästare i är inte helt uppfunnen än. Funderade ett tag på hur det står till med skidflygning för damer över 45. Borde det inte gå att erövra åtminstone en SM medalj om man nu råkar på överleva.Fast SM känns lite futtigt när man nu går och känner sig som en världsmästare. 
Här kommer en lista på möjliga grenar:

Knäplåstring

Längdvissling

Prickspottning (omöjligt, allt som kräver precison går bort)

Potträning - Marathondistansen

Cykling i motvind (en gren jag är verkligt vältränad i)

Psykisk balans

Allmän slöhet

Sand mellan tårna-25 gramsklassen

Solbränna - både stil och tempovarianten

Ja,nu tänker jag ägna de närmaste 2,5 månaderna åt att träna hårt på alla dessa grenar och sedan hör jag av mej framåt hösten och  meddelar vilkenav dem jag uppnådde verkligt mästerskap i.

Ha en mycket fin sommar. Nu ska jag packa inför solsemestern. Jag fick ett SMS idag.Passen är klara och ligger hos polisen på Arlanda. Hurra !

Har suttit  i kyrkan och hört på rektorns och prästpraktikantens sommartal till eleverna. Här kommer en variant som kanske kan komma till användning nästa år i sveriges skolor.

Kära elever!
Ni har kämpat er igenom änu ett skolår fyllt av skratt och gråt. Av glada och dystra stunder. Ni har haft givande lektioner och lektioner fyllda av en massa tjafs och oväsentligheter. Ni har haft många och täta möten både med varandra och skolans personal och jag hoppas innerligt att detta har varit goda möten som fått er att växa som människor.

Nu är det slut med allt detta och många av er känner er glada och fria. Ni har roliga aktiviteter och kanske ett sommarjobb att se fram emot. Till er vill jag bara säga grattis. Njut av er sommar.

Till er andra vill jag säga,
-Du är inte ensam. Du syns, du finns, din verklighet räknas..

Många av er har inte lyckats skaffa sommarjobb fast ni verkligen har försökt och går nu omkring med en känsla av att det är något fel på er. Det stämmer inte. Det är fel på samhället som tror att det inte behöver sina unga. Låt oss tillsammans ändra på det.

Många av er står tysta eller ljuger när kompisarna berättar om sina resor och andra semesterplaner. Ni kanske tom skäms som inte ska göra nånting. Gör inte det. Ni är många. Kanske fler än alla dem som ska åka kors och tvärs i världen. Skäms inte. Det beror inte på er. Det beror på att världens politiker har bestämt att vi ska ha stärre och större klyftor i samhället. Det är orättvist och elakt att göra på det sättet.

Vi är redan  nu tillbaka i ett samhälle där vissa barn och ungdomar intel går till skolans avslutning för att  de inte vill visa att deras familjer inte har råd med några nya avslutningskläder och de orkar heller inte höra tal och sånger om allt underbart som sommaren förväntas komma med.

Jag frågar alla er som sitter här i kyrkbänkarna;
- Var det ett sånt samhälle vi ville bygga åt våra barn och barnbarn ? Är det så vi ska ha det ?
Gå ut i det ibland vackra vädret och tänk på att verkligheten är inte en utan många. Respektera varandras verklighet.

Nu när lilla E har varit sjuk så har vi suttit i gillestugan och sett på Pippi Långstrump. De där första delarna som är tillverkade 1969. På fyra dygn hinner man se dem ett par hundra gånger. Efter bara några varv med Pippi flyttar in i Villavillekulla så börjar allt snurra. Verklighetens hörnsoffa i microtyg försvinner sakta och jag finner mej själv sittande på brunmurrigt noppigt ylletyg. Jag ser ner på mina ben som plötsligt har röda kalasbyxor och dessutom inte riktigt når ner till golvet.

Det är bara att inse,  stora doser Pippi fungerar tydligen som tidsmaskin om man är född -64.

Jag sitter i soffan i kökskammarn och ser Pippi flytta in i villa Villekulla. Jag tänker på tant Hanna och kappan som vi var och tog mått till. Grön skulle den bli med huva och mjukt teddyfoder.
Tant Hanna var änka och försörjde sej som sömmerska och så hyrde hon ut rum till resande. Resande var folk som kom med tåget, det visste jag. I somras   var det två tyskar som hyrde rum hos henne och  de trivdes så bra att de blev kvar hela sommaren. Nu hade tant Hanna fått brev från dem så pappa följde med dit för att översätta det.
De vuxna  skrattade länge åt adressen på brevet. Där stod det
  A Hanna Börjesson, Rossön.
Jag begrep inte vad det var för kul med det. Hon hette ju så., a Hanna....

Tur att Erika är på bättringsvägen för annars vet man aldrig hur det hade gått. Det finns ju trots allt ganska många tidsresenärer som får svårt att återanpasssa sej i nutiden.  De samlar på lyckotroll och går med i nostalgiföreningar och allt möjligt underligt.

Bet huvet av milspöket i helgen. Jag har de senaste veckorna sprungit rundor på 6km,7km och ibland tom 8 km och hela tiden har jag tänkt att det här gick ju bra men en hel mil det klarar jag aaaaldrig. Jag har räknat på sträckor och sett att jag kommer att få lov att remma iväg till Singsån för att få ihop en mil.Eller alla uppförsbackarna till Hoo. Det går ju bara inte.

Problemet är bara att jag har anmält mej till tjejmilen. Som namnet antyder går det loppet över en mil. Dessutom har mammsen berättat för hela Rossöbyn att jag kanske  ska springa Bäverloppet i Juli. En mil långt det också. Börjar alltså känna en viss press...

Nu i helgen slog det mej att jag brukar springa två olika rundor en på 4km som går västöver och en på 6km som går östöver. Varierade rundor utan alltför mycket uppförsbackar och trista raksträckor. Tänk om man skulle lägga ihop dem. Det blir en mil det kan även jag räkna ut.

Hur det gick ? Jo tack, bara bra. Fast långsamt. Som vanligt sitter motståndet mer i huvet än i benen.

Kära barn. Se till att bli såna där välplanerade typer som gör allting några månader före det egentligen behös. Såna som går omkring med långa listor som de stryker och lägger till på. Såna där som alltid vet exakt när sista ansökningsdag till allting infaller och har skickat ansökan månaden före.Bli föralldel inte som jag. Det är så ohyggligt besvärligt att göra dessa fantomräddningar i sista sekunden. Jo, jag vet, för det mesta ordnar sig det hela. Det gör det nästan alltid. Men det är både stressigt och jobbigt att slänga sej åt olika håll hela tiden för att fånga bollarna sekunden innan de faller till marken. Dessutom är det väldigt få som inser vilken insatts som krävs för att vara oplanerad. Man får helt enkelt ingen credit för alla sina snygga räddningar.

Nu sitter jag här mitt i ett typexempel. Jag har bokat en utlandsresa. Barnen har inga pass. Dessa två enkla men samverkande fakta har jag känt till sedan i februari. Nu inser jag att det är två veckor kvar till den där avresan som kändes så avlägsen alldeles nyss. Kollade upp det här med pass. Leveranstid ca 5 arbetsdagar... Nu börjar det bli brådis. Men inte värre än att det kan lyckas.
Då får liten Erika halsfluss. Hon är jättedålig. Inte drar man en sjuk liten tjej på en tjugomilsresa för att fixa pass. Men vi kan inte vänta heller för då blir det för sent.
Provisoriska pass utfärdas hos Arlandapolisen. De kostar 1000kr styck och utfärdas om det finns personal ledig. Vi kommer till Arlanda klockan 18.00 på midsommarafton... Undrar hur de har det på personalsidan, då ?

Hade jag nu varit en välplanerad sort så hade vi ordnat det här med passen på sportlovet men då förstod jag inte att midsommar var så nära förestående.
Kommer vi bara lyckligt iväg så lovar jag att jag inte ska slänga bort biletterna den här gången...... Det ska jag skriva upp på en lista

Act your age- det får jag höra ibland av folk i nedre tonåren. Det är inte så lätt. Jag vet egentligen mycket lite om hur 45-åringar beter sej . Hur tioåringar, fjortonåringar och tjugotvååringar gör vet jag massor om. En annan sak som stökar till det när det gäller att uppföra sej ålderadekvat är att jag har egentligen inte har en aning om hur gammal jag  är.


Jag  inser bara min egen ålder när jag ser mina klasskompisar och häpnar över hur gamla de ser ut. Ja, och så när jag ser mej själv på bild förstås.

Jag undrar varför det är så. Egentligen borde jag ju se min egen ålder i spegeln varje dag. Fins det så kraftfulla psykologiska försvar inbyggda i människan från början så vi blir helt blockerade för vårt eget gradvisa förfall eller är det vår kulturs ungdomskult som har flyttat in i mitt huvud.

Fast kanske är det så att det finns något i människan som är konstant och oföränderligt. Kanske är det detta konstanta som gör att jag inte ser åldersförändringarna varje gång jag går förbi en spegel. Frågan är vad det skulle kunna vara.. Inte är det tankara och känslorna iallafall. Både tänkandet och känslolivet har genomgått stora förändringar genom åren. Till det bättre skulle jag vilja säga. Själen skulle det väl kunna vara men den har jag lite svårt att tro på....

Men en sak vet jag som inte har förändrats. Mina drömmar.Kanske jag inte tillåter mej att drömma lika ofta som när jag var femton och jag har väl inte lika stark tro på att de ska bli verkighet som jag hade när jag var nio. Men när jag tillåtter mej att drömma..... Vad, är det som kommer?  Jo,drömmen om den stora romanen, drömmen om att lindra lidandet i världen, drömmar om skratt, kärlek och gemenskap, drömmen om att plötsligt ha en stor talang. I grund och botten samma som när  jag var tolv eller trettitvå.

Så när jag ser mej i spegeln så ser jag inte en ålder jag ser en dröm..

Är ju typ ett rätt vanligt ord. Typ, alltså.
För några veckor sedan fick jag höra av chefen att jag inte klarar av alla typer av elever. Det kan föralldel vara sant. Jag tycker att det skulle vara både dumt och lögnaktigt att gå omkringoch hävda att man kommer överens med alla människor exakt lika lätt. Inte en enda människa skulle tro på det heller.

Men det där uttalandet har legat och skavt i mej sen dess. Det har bara inte gått bli av med. Har inte riktigt lyckats komma på varför. Så jag har gått och vridit och vänt på den där meningen och kommit fram till att jag helt enkelt inte förstår den.

På de 20 år (jo,faktiskt precis i år) som jag har varit lärare så har jag faktiskt aldrig haft olika typer av elever..... Däremot har jag undervisat många olika personer. Att på något vis klumpa ihop dem i någon sorts kategorier och trycka fast nån sorts ettikett på dem var väl en frestelse jag föll för ibland de första åren. Men jag konstaterade snabbt att om det är något som verkligen står i vägen för växande och utveckling så är det den sortens generaliseringar.


Om det nu ska vara nån sorts sens moral i denna historia så kunde den ju vara att det bara finns en typ i den, nämligen chefen men det kan man ju inte säga för typer finns inte.Inte inte ens på trykeriet,

Jag behöver läsglasögon och om man ska vara riktigt ärlig så har jag behövt dem i flera år. Nu börjar jag sakta acceptera detta enkla faktum. Det beror egentligen på att jag överhuvudtaget inte ser att läsa utan.
Nu när jag har  börjat förstå att jag är så ålderstigen att jag måste ha läsglasögon så möts jag av nästa milstolpe på vägen mot undergången. Jag får märken av strumpresåren. De märkena gör ont och går inte bort i första taget.

Snälla rara nån , som styr ting och skeenden här i världen, du kan väl inte mena att precis när jag har tuggat i mej ett par läsglasögon så ska jag dessutom svälja ett par strumpor med extra lös resår.

Det är bara alldeles för hårdsmält. Jag vägrar. Det är mycket bättre att ha ömmande märken på smalbenen.

Simma lungt, ungdomar, snart nog behöver ni extra lös resår.

Springandet håller på att utveckla sig. Ja, inte så att det går snabbare eller lättare. Nej, mera till någon typ av mani. När ska jag hinna ut och springa, vilken runda ska jag ta, vad är det bäst med för kläder, hur fort kan det gå, hur långt blev det idag??

Det är det enda som min stackars hjärna vill och orkar syssla med. Det är rätt konstigt för just löpträning är ju annars inte särskilt mycket till att fundera på.

Resten av världen verkar konstigt nog inte särskilt intresserad heller...
Men det finns som tur är ett forum för de besatta. Det heter jogg.se och innehåller allt för att man ska orka hålla sina funderingar igång..Där kan man bla få reda på följande:

Jag har sprungit drygt 12 mil så ja ghåller egentligen som bäst på att passera Krokom. När jag började hade jag en snittid på drygt 8.30 per kilometer. Numera ligger den på ungefär 7.20. Den bästa tiden hittills är 6.32.  Devn vanligaste löprundan går hemifrån upp till och runt elljusspåret och sedan tillbaka. Det ä r 7km.
Målet att hinna springa två mil i veckan når jag sällan.

Ja, mina barn, man kan snöa in på precis vad som helst så passa er noga!