Stora kullstarundan 30/9 -09
För kallt
för hård asfalt
för jobbigt.
Fötterna lunkar i
fel,fel rytm
huvudet dunkar.
Trött,trött, trött
bankar varje hjärtslag
Så plötsligt viskar gruset
under sulorna
rätt rytm smyger i kroppen
andningen mjuknar
Huvudvärken
stiger upp mot det blå och
bor numera strax söder om aftonstjärnan
Höstluften städar i lungorna
hus och gårdar vilar
i vänligt lampsken
stegen flyter allt längre
in mot mörker och månljus
Att mötas några korta stunder............
Var det inte så han skrev , skalden, vad han nu hette. Visst är det väl det som räknas. Och det är det absolut bästa med lärarjobbet. När man får möta grupper av elever och efter mycket möda har fått dem att andas lungt och börja koncentrera sej. När de är nöjda efter lektionen och säger:
- Jag tror jag börjar fatta det här nu.
Nu inträffar ju inte detta varje dag. Inte ens varje vecka. Men ibland och det är stort nog. Jag tror definitivt att det skulle hända oftare om det fanns lite mer tid till förberedelse och mer fokusering på klassrumsarbetet. De där stunderna kommer inte gratis utan kräver både arbete och koncentration.
Bokföring och SCB undersökningar och sammanträden kan väl vara bra men jag blev faktiskt inte lärare för att få hålla på med sånt.
Sen finns det en annan typ av möten i skolan. Den sorten när det dyker upp en eller två elever sådär en sju minuter tidigt till en lektion. Kanske ett par killar som frågar:
- Vet du nån som var med under andra världskriget ? Det blir ofta rätt kul små diskussioner av sånt. Ibland kommer det nån som undrar:
- Tror du jag skulle klara av en sjuksköterskeutbildning?
De där små korta mötena med eleverna kan vara något av det viktigaste vi gör. Tänk att få förmånen att svara på funderingarna när de kommer. Vara med och stötta ett vingligt självförtroende, föda ett intresse eller trösta nån som är ledsen eller lyssna på en vits som nån nyss har kommit på.
Det är fakriskt sånt som gör att jag går till jobbet med glädje nästan varje morgon.
Men var hamnar de där stunderna i ett tokstressigt schema. Jo, i klämm ! De hinns inte med. De där små samtalen föds nämligen på en plats om heter Lugnochro. De avskyr det stället som heter Stress. I en stressad värld är de snart utrotade. I den bästa av världar skulle skolan vara ett reservat för utrotningshotade små möten helt utan agenda och målbeskrivning.
Troligen och ungefär lyder dikten så här:
Vi som mötas några korta stunder
barn av samma jord och samma under
På vår levnads stormomflutna näs
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla
samma ensamhet oss väntar alla
samma sorgsna sus på gravens gräs
- Jag tror jag börjar fatta det här nu.
Nu inträffar ju inte detta varje dag. Inte ens varje vecka. Men ibland och det är stort nog. Jag tror definitivt att det skulle hända oftare om det fanns lite mer tid till förberedelse och mer fokusering på klassrumsarbetet. De där stunderna kommer inte gratis utan kräver både arbete och koncentration.
Bokföring och SCB undersökningar och sammanträden kan väl vara bra men jag blev faktiskt inte lärare för att få hålla på med sånt.
Sen finns det en annan typ av möten i skolan. Den sorten när det dyker upp en eller två elever sådär en sju minuter tidigt till en lektion. Kanske ett par killar som frågar:
- Vet du nån som var med under andra världskriget ? Det blir ofta rätt kul små diskussioner av sånt. Ibland kommer det nån som undrar:
- Tror du jag skulle klara av en sjuksköterskeutbildning?
De där små korta mötena med eleverna kan vara något av det viktigaste vi gör. Tänk att få förmånen att svara på funderingarna när de kommer. Vara med och stötta ett vingligt självförtroende, föda ett intresse eller trösta nån som är ledsen eller lyssna på en vits som nån nyss har kommit på.
Det är fakriskt sånt som gör att jag går till jobbet med glädje nästan varje morgon.
Men var hamnar de där stunderna i ett tokstressigt schema. Jo, i klämm ! De hinns inte med. De där små samtalen föds nämligen på en plats om heter Lugnochro. De avskyr det stället som heter Stress. I en stressad värld är de snart utrotade. I den bästa av världar skulle skolan vara ett reservat för utrotningshotade små möten helt utan agenda och målbeskrivning.
Troligen och ungefär lyder dikten så här:
Vi som mötas några korta stunder
barn av samma jord och samma under
På vår levnads stormomflutna näs
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla
samma ensamhet oss väntar alla
samma sorgsna sus på gravens gräs
I huvet på...
Nu blir det tråkigt igen. Nu handlar det om jobbet och då blir det tråkigt vilket är konstigt eftersom jag på många sätt tycker att jag har ett rätt så kul jobb. Jämfört med många andra alltså. Det finns ju mycket man inte skulle vilja ha varit om man säger så. Tunnelbaneförare, hålkortsmaskinist,arbetsfrmedare listan kan göras lång men ändå kan jag inte hjälpa att jag tycker att lärarjobbet har förändrats sen jag började. Och inte till det bättre. Eller så kanske det är jag som har förändrats. Kanske bådadera har förändrats, vad vet jag.
Det som går runt i huvet nu när det egentligen borde sovas är allt som är påbörjat åtminstone i tanken men långtifrån klart.:
IUP- Hur få in de samtalen.
IUP- Till vad nytta ?
Uppsatsrättning och gensvar - Hur ska jag hinna. När?
Speciell plan för eleven x i åttan- bör prata med elev o föräldrar o lärare
Speciell plan för andra elever i nian
Lära känna de elever som jag fått nya i år. Borde ta mej särskilt mycket tid med dem. Svårt se punkten speciell planerig.
Tona ner kraven på de elever som ställer för stora krav på sej själva
Tona upp kraven på de elever som inte ställer några krav på sej själva.
Läsprovsgensvaret till föräldrarna - hur gör jag med det?
Samarbetet i arbetslaget- Hur hinna.
Förebereda arbete om afghanistan m aktuellt material till eleverna att jobba med
Knyta ihop säcken kring Asien arbetet.
Rätta prov
Göra prov
Planera nästa tema
Göra hållbar gemensam planering för IT-dagen
Styra upp jobbet i nian- fort. Svårt , se punkten rättning+ punkten speciell plan + punkten lära känna nya elever.
Bokföra alla elevernas resultat o arbeten så det finns inför hemskick av info mitt i terminen- Omöjligt se punkten rättning.
Just nu ser planen ut så här. Sjukskriva mej en vecka för att kunna komma ikapp med pappersarbetet. Ite så lysande men det var det bästa jag kom på. Kanske kan det ordna sej ändå om jag jobbar på lovet v44.
Ett gott råd, kära barn, skaffa aldrig nåt jobb. Ni blir bara utslitna. Gör som Lars Teodor Jonsson. Bosätt er i en koja i skogen och lev på bär och rötter då blir man lycklig ehuru frusen, mager och skitig.
Det som går runt i huvet nu när det egentligen borde sovas är allt som är påbörjat åtminstone i tanken men långtifrån klart.:
IUP- Hur få in de samtalen.
IUP- Till vad nytta ?
Uppsatsrättning och gensvar - Hur ska jag hinna. När?
Speciell plan för eleven x i åttan- bör prata med elev o föräldrar o lärare
Speciell plan för andra elever i nian
Lära känna de elever som jag fått nya i år. Borde ta mej särskilt mycket tid med dem. Svårt se punkten speciell planerig.
Tona ner kraven på de elever som ställer för stora krav på sej själva
Tona upp kraven på de elever som inte ställer några krav på sej själva.
Läsprovsgensvaret till föräldrarna - hur gör jag med det?
Samarbetet i arbetslaget- Hur hinna.
Förebereda arbete om afghanistan m aktuellt material till eleverna att jobba med
Knyta ihop säcken kring Asien arbetet.
Rätta prov
Göra prov
Planera nästa tema
Göra hållbar gemensam planering för IT-dagen
Styra upp jobbet i nian- fort. Svårt , se punkten rättning+ punkten speciell plan + punkten lära känna nya elever.
Bokföra alla elevernas resultat o arbeten så det finns inför hemskick av info mitt i terminen- Omöjligt se punkten rättning.
Just nu ser planen ut så här. Sjukskriva mej en vecka för att kunna komma ikapp med pappersarbetet. Ite så lysande men det var det bästa jag kom på. Kanske kan det ordna sej ändå om jag jobbar på lovet v44.
Ett gott råd, kära barn, skaffa aldrig nåt jobb. Ni blir bara utslitna. Gör som Lars Teodor Jonsson. Bosätt er i en koja i skogen och lev på bär och rötter då blir man lycklig ehuru frusen, mager och skitig.
Gissa det du
I morse sa Erika :
- Jag har en sak som börjar på L...
- Jaha, vad är det då, frågade jag förstrött eftersom rätt mycket energi gick åt till att fiska fram en strumpa som hade gömt sej under soffan.
- Gissa det du, sa det rara lilla barnet.
Och jag gissade på legobitar och lakrits och luspudlar och leksaksbilar och allt möjligt annat också. Men allt var fel. Till slut gick hon med på att säga vad det var.
- En kaninbytta och en fårfilm...
- Vad i hela friden är en kaninbytta och en fårfilm, frågade jag. Ni har väl redan listat ut vilket svar jag fick...
- Gissa det du !
Hoppas nån kan ge mej ett bra svar för jag håller på få överhettning i hjärnan av att fundera över kaninbyttor och fårfilmer.
- Jag har en sak som börjar på L...
- Jaha, vad är det då, frågade jag förstrött eftersom rätt mycket energi gick åt till att fiska fram en strumpa som hade gömt sej under soffan.
- Gissa det du, sa det rara lilla barnet.
Och jag gissade på legobitar och lakrits och luspudlar och leksaksbilar och allt möjligt annat också. Men allt var fel. Till slut gick hon med på att säga vad det var.
- En kaninbytta och en fårfilm...
- Vad i hela friden är en kaninbytta och en fårfilm, frågade jag. Ni har väl redan listat ut vilket svar jag fick...
- Gissa det du !
Hoppas nån kan ge mej ett bra svar för jag håller på få överhettning i hjärnan av att fundera över kaninbyttor och fårfilmer.
Jajjamensan
Fanns nån studenttidning när jag pluggade i Umeå. Den brukade ha en amatörserie på baksidan. Bland annat en med en kille som hade ena foten fastklämd i en dörr:
- Foten i kläm? sa en kompis som gick förbi.
- Jajjamensan, svarar killen.
Positivt tänkande hette den serien. Samma typ av positivt tänkande praktiserar vi på jobbet där vi utför allt vi blir tvigade till med kollosalt mycket gott humör. När det inte finns särskilt mycket utrymme för eget tänkande så finns det liksom inget annat att göra.
Banka ungarna med nationella målen. Jajjamensan. Betygssättning och sortering nästan all arbetstid, JAJJAmensan. Skriva mål tillsammans med ungar som helst bara vill att skolan ska ta slut för dan- JAJJAMENSAN
Ibland trorjag på om jag är med i dolda kameran.
- Foten i kläm? sa en kompis som gick förbi.
- Jajjamensan, svarar killen.
Positivt tänkande hette den serien. Samma typ av positivt tänkande praktiserar vi på jobbet där vi utför allt vi blir tvigade till med kollosalt mycket gott humör. När det inte finns särskilt mycket utrymme för eget tänkande så finns det liksom inget annat att göra.
Banka ungarna med nationella målen. Jajjamensan. Betygssättning och sortering nästan all arbetstid, JAJJAmensan. Skriva mål tillsammans med ungar som helst bara vill att skolan ska ta slut för dan- JAJJAMENSAN
Ibland trorjag på om jag är med i dolda kameran.
ly,lyss,lyssna
Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.... Ja, det var ett litet talesätt man fick lära sej på den grå forntiden. Visst kan det ju vara fint och bra att hålla på att dra i tunga och hårdsträngade pilbågar så till den milda grad man knäcker strängen. Det är säkert ett fantastiskt fint ljud när bågsträngen smäller av och visst kan man lära sej att älska ett sånt ljud. Fast det är ju inte särskilt up to date.
Nej, ett ljud som man bara måste lära sej älska är ljudet av bollar som faller ner. Eller rättare sagt ljudet av bollar som dråsar ner runtomkring en. Det ljudet ska man lära sej älska. Helst bör man också lära sej älska känslan när dessa bollar på väg mot marken studsar mot ens huvud och axlar. Kan man älska dessa företeelser så är man väl rustad för ett modernt liv tycker jag.
Idag skulle jag åka och träffa den snälla farbrorn som ska laga min fot och den snälla tanten som ska laga min själ däremellan skulle jag göra diverse ärenden åt mina snälla barn och köpa födelsedagspresent åt mitt snälla söta lilla barnbarn. Fast före detta skulle jag på möte med farbror kommunen å kommunhuset. Klockan nio skulle det vara. Ingen mening att du kommer hit på mårron, sa mina snälla kollegor. Bra, tänkte jag.
Tog det lungt och for direkt till mötet. Sen tog jag en sväng för att plocka upp diverse jox som skulle till stan för lagning och sedan avreste jag mot Östersund. Hann med en hel massa shopping av mössor och vantar. Hann även lämna saker som skulle lagas. Var i god tid hos fotfarbrorn. Han verkade förbryllad. Jag var en timme sen.
Men det var verkligen en snäll farbror så han avbröt sin lunch och fixade foten.
Men nu när klockan är elva på fredag kväll trillar det ner en väldigt hård liten boll från hög höjd. Den har faktiskt varit på väg hela dan. Mitt i fonanellen tjongar den ner....
Timmen före lunch..... Timmen före lunch skulle jag nog ha varit på skolan och jobbat....
Bättre lyss till en fallande boll än att bara ge fan i allting.
Nej, ett ljud som man bara måste lära sej älska är ljudet av bollar som faller ner. Eller rättare sagt ljudet av bollar som dråsar ner runtomkring en. Det ljudet ska man lära sej älska. Helst bör man också lära sej älska känslan när dessa bollar på väg mot marken studsar mot ens huvud och axlar. Kan man älska dessa företeelser så är man väl rustad för ett modernt liv tycker jag.
Idag skulle jag åka och träffa den snälla farbrorn som ska laga min fot och den snälla tanten som ska laga min själ däremellan skulle jag göra diverse ärenden åt mina snälla barn och köpa födelsedagspresent åt mitt snälla söta lilla barnbarn. Fast före detta skulle jag på möte med farbror kommunen å kommunhuset. Klockan nio skulle det vara. Ingen mening att du kommer hit på mårron, sa mina snälla kollegor. Bra, tänkte jag.
Tog det lungt och for direkt till mötet. Sen tog jag en sväng för att plocka upp diverse jox som skulle till stan för lagning och sedan avreste jag mot Östersund. Hann med en hel massa shopping av mössor och vantar. Hann även lämna saker som skulle lagas. Var i god tid hos fotfarbrorn. Han verkade förbryllad. Jag var en timme sen.
Men det var verkligen en snäll farbror så han avbröt sin lunch och fixade foten.
Men nu när klockan är elva på fredag kväll trillar det ner en väldigt hård liten boll från hög höjd. Den har faktiskt varit på väg hela dan. Mitt i fonanellen tjongar den ner....
Timmen före lunch..... Timmen före lunch skulle jag nog ha varit på skolan och jobbat....
Bättre lyss till en fallande boll än att bara ge fan i allting.
Kalla stjärnor
Nog tillber vi falltör ivrigt rationalitetens iskalla stjärna. Visst är det bra med förnuft och logik men det finns så mycket mer. Det ryms så mycket mer i varje människa.
Minsta barn ska själv kunna sätta upp mål och arbeta ihärdigt och insiktsfullt för att nå dem. Varje dement åldring ska kunna fatta välgrundade beslut om sin egen vård.
I varje skede av livet förväntas vi göra väl övervägda val som ska leda oss framåt och uppåt. I varje skede av livet förväntas vi utföra konstruktiva handlingar. Har vi bara skrivit upp rätt sorts mål på rätt blankett och sen arbetat på rätt sätt så blir allting bra och alla lyckas.
Är det verkligen någon som tror att det är så enkelt.
Har alla glömt att det finns dagar då man inte är fullt tillräknelig. Dagar då sorg och skräck och förvirring gör att varje beslut blir destruktivt. Dagar då man är beredd att riva ner allt bara för att se om nån tycker att man är värd en reaktion. Dagar då man hatar allt det välkammade och tillrättalagda. Har alla glömt de dagarna. Då glömmer vi kanske ångern och ångesten efteråt också. Vi kanske också glömmer allt det vi bara får , allt som ligger utanför målen. En plötslig och oväntad insikt, ett leende i Icakön, en vacker melodi, doften i skogen då löven faller.
Tänk om vi glömmer allt detta för den iskalla stjärnans skull. Hur ska vi då kunna vara mänskor.
Minsta barn ska själv kunna sätta upp mål och arbeta ihärdigt och insiktsfullt för att nå dem. Varje dement åldring ska kunna fatta välgrundade beslut om sin egen vård.
I varje skede av livet förväntas vi göra väl övervägda val som ska leda oss framåt och uppåt. I varje skede av livet förväntas vi utföra konstruktiva handlingar. Har vi bara skrivit upp rätt sorts mål på rätt blankett och sen arbetat på rätt sätt så blir allting bra och alla lyckas.
Är det verkligen någon som tror att det är så enkelt.
Har alla glömt att det finns dagar då man inte är fullt tillräknelig. Dagar då sorg och skräck och förvirring gör att varje beslut blir destruktivt. Dagar då man är beredd att riva ner allt bara för att se om nån tycker att man är värd en reaktion. Dagar då man hatar allt det välkammade och tillrättalagda. Har alla glömt de dagarna. Då glömmer vi kanske ångern och ångesten efteråt också. Vi kanske också glömmer allt det vi bara får , allt som ligger utanför målen. En plötslig och oväntad insikt, ett leende i Icakön, en vacker melodi, doften i skogen då löven faller.
Tänk om vi glömmer allt detta för den iskalla stjärnans skull. Hur ska vi då kunna vara mänskor.
En tå yngran.....
Är man ju som van att va'. För det mesta iallafall. Ja, inte om man räknar in skolungar och snorungar och såna men av de vuxna iallafall. Det räcker ju att se sej omkring här där vi bor. I husen runtomkring bor det folk som är äldre eller ungefär jämnåriga. På är jobbet är det likadant alla är födda på -60talet eller senare.
Första varningen kom på en båt en bit utanför västerbottens kust. Jag var garanterat äldst på hela färjan och min lilla,lilla lillasyster var näst äldst. Sen kom ingenting och sen kom ingenting och sen kom resten. Vuxna människor var det men ungefär en 10-15 år yngre än jag. Chockartat. Men sen kom jag på det. Det var ju Umebor fulla båten. Det vet ju alla att i Umeå är medeläldern väldigt låg eftersom det finns så många studenter där.
Något lugnare blev jag ända tills jag åkte till den kungliga hufvudstaden i augusti och där var de igen ,dessa unga vuxna. Med jobb och barn och troligen stora jävla bostadslån att amortera på. I massor kryllade de omkring, Vid alla övergångsställen stod det klungor med 27-34 åringar och i kassaköerna i alla matbutiker var det likadant. Det kändes förfärligt onormalt.
Eller så är det det som är normaltillståndet. På de flesta ställen i världen kanske man hör till de halvgamla när man är fyllda 44. Det kan var väldigt onormalt med ett samhälle där den vuxna befolkningen till 70% består av 55+.
Vi är cirka 5861 innevånare i den här kommunen nästan två tredjedelar är äldre än jag. Hur ska detta sluta ? Kära -60talister, vem ska byta våra blöjor och styra rullstolen fram mot klippkanten när den dagen kommer ? Finns det just nån här som kan ta över en ICA butik eller driva en frisersalong om så där en 30 år ? Kommer vi som 70:åringar att helt enkelt bli tvungna att göra en omvänd pensionärsflytt och dra till mälardalen för att överhuvudtaget få nån vård och service? Vem ska då hålla kaffepannan varm ifall ungarna vill komma hem på semestern ?
Vart ska man vända sej med alla dessa frågor ?
Första varningen kom på en båt en bit utanför västerbottens kust. Jag var garanterat äldst på hela färjan och min lilla,lilla lillasyster var näst äldst. Sen kom ingenting och sen kom ingenting och sen kom resten. Vuxna människor var det men ungefär en 10-15 år yngre än jag. Chockartat. Men sen kom jag på det. Det var ju Umebor fulla båten. Det vet ju alla att i Umeå är medeläldern väldigt låg eftersom det finns så många studenter där.
Något lugnare blev jag ända tills jag åkte till den kungliga hufvudstaden i augusti och där var de igen ,dessa unga vuxna. Med jobb och barn och troligen stora jävla bostadslån att amortera på. I massor kryllade de omkring, Vid alla övergångsställen stod det klungor med 27-34 åringar och i kassaköerna i alla matbutiker var det likadant. Det kändes förfärligt onormalt.
Eller så är det det som är normaltillståndet. På de flesta ställen i världen kanske man hör till de halvgamla när man är fyllda 44. Det kan var väldigt onormalt med ett samhälle där den vuxna befolkningen till 70% består av 55+.
Vi är cirka 5861 innevånare i den här kommunen nästan två tredjedelar är äldre än jag. Hur ska detta sluta ? Kära -60talister, vem ska byta våra blöjor och styra rullstolen fram mot klippkanten när den dagen kommer ? Finns det just nån här som kan ta över en ICA butik eller driva en frisersalong om så där en 30 år ? Kommer vi som 70:åringar att helt enkelt bli tvungna att göra en omvänd pensionärsflytt och dra till mälardalen för att överhuvudtaget få nån vård och service? Vem ska då hålla kaffepannan varm ifall ungarna vill komma hem på semestern ?
Vart ska man vända sej med alla dessa frågor ?
Halveringstid
Halveringstid var ju nått som hade med cesium och Tjernobyl att göra. Efter en viss tid strålade eländet bara hälften så mycket. Sånt tänker man ju inte så mycket på. Det var ju så länge sen.
I somras blev jag dock påminnd om det hela. Det var nån sorts trubadur som framträdde och han tyckte det skulle sjungas allsång.
- Jawohl, utropade den överhurtiga publiken, brevet från kolonien.
- Näee, sa den allsångsträngtande trubaduren, det går inte för det är ju en sån där halveringslåt.
Varpå publiken undrade vad det kunde betyda.
- Jo, förklarade trubaduren pedagogiskt, allihopen kan första strofen o harta kan första vers´n. Å harta borti he kan andra vers´n å så fortsätt e å halveres.
Jag har aldrig tänkt på det på det viset men det stämmer bra.
I somras blev jag dock påminnd om det hela. Det var nån sorts trubadur som framträdde och han tyckte det skulle sjungas allsång.
- Jawohl, utropade den överhurtiga publiken, brevet från kolonien.
- Näee, sa den allsångsträngtande trubaduren, det går inte för det är ju en sån där halveringslåt.
Varpå publiken undrade vad det kunde betyda.
- Jo, förklarade trubaduren pedagogiskt, allihopen kan första strofen o harta kan första vers´n. Å harta borti he kan andra vers´n å så fortsätt e å halveres.
Jag har aldrig tänkt på det på det viset men det stämmer bra.
Får jag be om edra referenser
Ibland hör man ungdomspersoner säga:
- Varför ska jag lära mej det här ?
De får oftast inget bra svar eftersom jag retar upp mej på det gnälliga tonfallet fastän frågan i sig är både klok och berättigad.
Och varför ska man lära sej länder i Asien, benen i kroppen, skriva skrivstil, stava engelska ord, äta med kniv och gaffel mm.
Tja, kan någon svara på det ? Man ska lära sej dessa och andra saker för att det just nu är sånt som anses höra till i bildning och god ton. Backa 60 år och nästan ingen behövde lära sej engelska och länderna i Asien hette nåt helt annat.
Och om 100 år vad behöver man kunna då ? Eller om bara 25 år ?
Någon som vet ?
Nä, kunde just tro det.
Fast när jag började gymnasiet ägnade vi hela första terminen åt något som var fett menigslöst. Vi skulle nämligen lära oss att skriva referat. Alltså att referera vad någon annan hade skrivit om något. När vi kunde det blev det referat från flera olika källor. Och det var besvärligt och svårt och så blev det otroligt tråkiga texter med bara en massa: a, Andersson, tyckte Petterson och ansåg Lundström.
Och till vad nytta var allt detta. Numera anger man ju sina källor på ett helt annat sätt. Har inte varit i närheten av referatskrivnig efter sista salsskrivningen på första terminen i Hjalmar Strömerskolan.
Tills nu. Nu sitter jag här och läser en massa tidningsurklipp och sliter med en årskrönika till Ravund. Och nu efter alla dessa år blir det plötsligt väldigt bra att kunna något om hur man skriver referat.
Så därför mina barn, lär er allt ni någonsin kan. Tröska ut lärdomar inom så många områden som det bara är möjligt. Vi har ingen aning om vilka krav framtiden kommer att ställa på oss.
- Varför ska jag lära mej det här ?
De får oftast inget bra svar eftersom jag retar upp mej på det gnälliga tonfallet fastän frågan i sig är både klok och berättigad.
Och varför ska man lära sej länder i Asien, benen i kroppen, skriva skrivstil, stava engelska ord, äta med kniv och gaffel mm.
Tja, kan någon svara på det ? Man ska lära sej dessa och andra saker för att det just nu är sånt som anses höra till i bildning och god ton. Backa 60 år och nästan ingen behövde lära sej engelska och länderna i Asien hette nåt helt annat.
Och om 100 år vad behöver man kunna då ? Eller om bara 25 år ?
Någon som vet ?
Nä, kunde just tro det.
Fast när jag började gymnasiet ägnade vi hela första terminen åt något som var fett menigslöst. Vi skulle nämligen lära oss att skriva referat. Alltså att referera vad någon annan hade skrivit om något. När vi kunde det blev det referat från flera olika källor. Och det var besvärligt och svårt och så blev det otroligt tråkiga texter med bara en massa: a, Andersson, tyckte Petterson och ansåg Lundström.
Och till vad nytta var allt detta. Numera anger man ju sina källor på ett helt annat sätt. Har inte varit i närheten av referatskrivnig efter sista salsskrivningen på första terminen i Hjalmar Strömerskolan.
Tills nu. Nu sitter jag här och läser en massa tidningsurklipp och sliter med en årskrönika till Ravund. Och nu efter alla dessa år blir det plötsligt väldigt bra att kunna något om hur man skriver referat.
Så därför mina barn, lär er allt ni någonsin kan. Tröska ut lärdomar inom så många områden som det bara är möjligt. Vi har ingen aning om vilka krav framtiden kommer att ställa på oss.
