alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Var det inte så han skrev , skalden, vad han nu hette. Visst är det väl det som räknas. Och det är det absolut bästa med lärarjobbet. När man får möta grupper av elever och efter mycket möda har fått dem att andas lungt och börja koncentrera sej. När de är nöjda efter lektionen och säger:
- Jag tror jag börjar fatta det här nu.
Nu inträffar ju inte detta varje dag. Inte ens varje vecka. Men ibland och det är stort nog. Jag tror definitivt att det skulle hända oftare om det fanns lite mer tid till förberedelse och mer fokusering på klassrumsarbetet. De där stunderna kommer inte gratis utan kräver både arbete och koncentration.
Bokföring och SCB undersökningar och sammanträden kan väl vara bra men jag blev faktiskt inte lärare för att få hålla på med sånt.
Sen finns det en annan typ av möten i skolan. Den sorten när det dyker upp en eller två elever sådär en sju minuter tidigt till en lektion. Kanske ett par killar som frågar:
- Vet du nån som var med under andra världskriget ? Det blir ofta rätt kul små diskussioner av sånt. Ibland kommer det nån  som undrar:
- Tror du jag skulle klara av en sjuksköterskeutbildning?

De där små korta mötena med eleverna kan vara något av det viktigaste vi gör. Tänk att få förmånen att svara på funderingarna när de kommer. Vara med och stötta ett vingligt självförtroende, föda ett intresse eller trösta nån som är ledsen eller lyssna på en vits som nån nyss har kommit på.
Det är fakriskt sånt som gör att jag går till jobbet med glädje nästan varje morgon.

Men var hamnar de där stunderna i ett tokstressigt schema. Jo, i klämm ! De hinns inte med. De där små samtalen föds nämligen på en plats om heter Lugnochro. De avskyr det stället som heter Stress. I en stressad värld är de snart utrotade. I den bästa av världar skulle skolan vara ett  reservat för utrotningshotade små möten helt utan agenda och målbeskrivning.



Troligen och ungefär lyder dikten så här:

Vi som mötas några korta stunder
barn av samma jord och samma under
På vår levnads stormomflutna näs
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla
samma ensamhet oss väntar alla
samma sorgsna sus på gravens gräs