alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Var för några år sedan på en utställning där det visades lapptäcken. Det var en jättefin och intressant utställning. Där fanns bland mycket annat ett jättelikt täcke, troligen alldeles för stort för att fungera som överkast på en dubbelsäng. Det var sytt av pyttesmå åttkantiga lappar i ett invecklat mönster. Jag har aldrig lyckats sy ihop fler lappar än åtta stycken men jag förstår ju vilket oerhört jobb det måste ha varit.Bara tanken på att klippa så många lappar gör mej kallsvettig. Täcket hade ett namn. Det hette  " djäkla ungar som bara flyttar hemifrån".

Det här var för ungefär tioår sedan och jag trodde att jag förstod den känslan som får en människa att sy ett sånt lapptäcke. Nu inser jag ju att jag inte hade en aning.

Nu har de gett sig iväg. En efter en. När den äldste började bo borta på veckorna för att gå i skola var det en plåga. Jag fick klistra ihop handflatorna för att inte hållapå och ringa hela tiden men efterett tag gickdet bättre. Han fick kompisar. Det gick bra med skolan. Och framför alltså hade jag fullt upp med de ungar som fortfarande bodde hemma. Barn nummer två flyttade bara 10 miloch har dessutom varit duktig på att åka hem på helgerna så det har gått ganska hyggligt  oftast har jag bara ringt en gång om dan. Trodde alltså att jag hade vant mej vid att ungarna försvinner och lever liv som jag inte kan hjälpa dem med.

Nu ser jag hur den näst yngsta gör sig beredd att flyga ur boet. Rädd och förväntansfull på samma gång.Det är en underbar resa. Verkligen.
Men tystnaden och tomheten när hon ger sej av är snudd på förlamande. Jag och lilla fröken E blir alldeles ensamma. Tomt, tyst och alldeles tråkigt. Kanske går det bättre nästa år då hon flyttar på riktigt. Kanske går det vänja sig vid att ha en familj som består av två personer fast jag kan ju fortfarande bara laga mat åt fem.

Det finns egentligen bara en sak som skulle kunna vara värre än att de djäkla ungarna flyttar hemifrån och det är att jag skulle lyckas förmå dem att bo kvar hemma tills de fyller trettifem. Nej, de måste till varje pris uppmuntras till att ta steget att ge sig iväg fast jag egentligen vill att de ska stanna.

Flyg, flyg min fågel
på dina vackra vingar.
Vila i vinden som för dej fram
Men vet, min fågel
det finns många faror
ränker och snaror
som vill ta dej fast

Tro, tro min fågel
på vindens styrka
på vingens fasthet
och hjärtats hopp
men vet ,min fågel,
det finns en väg tillbaka
om du tvivlar
om du blir trött

Vänd då, då min fågel,
till boets trygghet
så får du vila
så får du tröst.
Sen kan du åter
flyga i vinden
i högre cirklar
allt måste inte
ske just i höst.

I söndags när jag var ute med lathunden så gick vi en skogsbilväg. Man svänger upp i skogen vid Visan och sedan går man i skogskanten alldeles under Kullstaberget . Oftast brukar vi svänga ner på landsvägen redan efter ett par kilometer och gå hem.
Den här gången tänkte jag fortsätta skogsvägen i riktning västerut för att se omman tog sej ner på vägen lite senare.Lathunden blev glad. Ja, väldigt glad. Hon stretade och drog så jag blev tvungen att halvspringa annars vill hon mest stå stilla.
När hade gått ett tag insåg jag att vägen inte alls fortsatte lungt och fint utan den svängde rakt uppför berget. Men man ska slutföra det man påbörjat så vi klättrade vidare. Efter ett tag började jag se blodstänk på marken. Det har ju varit älgjakt idag, tänkte jag medan jag gick. Det blev allt tätare mellan stänken. Jag böjde mej ner och kände på det. Färskt, blött. Mer och mer blod. Jag närmar mej kanske nåt skadat vilt, funderade jag. Ingen fara, vinden låg rätt och jag gick tyst så jag stör inte. Och där låg en hårtuss. Fast har de bara lämnat nåt skadskjutet i skogen. Det fanns ju inte en människa, inte en hund. Dn här vägen borde ju verkligen ha använts av dem som samlats för eftersöket.
Ännu mer blod och så en skinnbit med hår på lite hinnor och slamsor och två grova senor. Underligt. Och alldeles färskt och vått.

Då tänker jag ut följande geniala idé.... Det är nån som har lagt ett blodspår och sen placerat ut det här joxet så hunden kan få hitta något. Hund, ja. Lathunden tog inte så stor notis om det som fanns på marken. Hon drog omkring med näsan högt och vädrade i vinden.

Vi gick vidare. Kom till skylten och gick sedan ner på vägen.

I morse vaknade jag med ekot av ett klickande ljud i huvudet. Det var den berömda poletten som föll ner.
Inte var det slutet på nåt blodspår. Det var helt enkelt nån som hade tagit en redig tugga ur bakbenet på en älg.
Frågan är vem?

Det finns de som säger att kriser är bra. Att kris också betyder möjlighet. Det kan ju föralldel vara sant och riktigt. Det finn ganska många böcker där folk skriver om sin utmattningsdepressioner och utbrändheter och om det nya sköna liv som följde efteråt. Då de startade framgångsrika företag inom den där branschen de alltid i hemlighet har drömt om eller skrev den stora romanen eller flyttade ut i skogen och skaffade får.Kontentan av det hela är att när de har gått igenom det här svåra så kommer de ut på andra sidan i en ny och fantastisk skepnad och tar itu med att bygga ett nytt liv utifrån alla sina nya insikter.

Jag har nu lite svårt att tro på att det finns en allmängiltig sanning i dessa historier. Kanske är det mest sagor till tröst.

För ganska många år sen tillbrigade jag sex månader i total apati.Kunde inget. Inte svara på tilltal för jag kunde inga ord. Inte läsa för jag kunde inte bokstäverna. Inte handla mat för det gick inte fatta beslut. Allt var avstängt. Stress och press hade ägnat många år åt att slita på systemet.

Sedan långsamt, långsamt ett steg i taget tillbaka till någon sorts liv. Det var svårt och tungt men med massa hjälp gick det. Kom tillbaka. Kunde tala,kunde svara, kunde läsa, kunde börja jobba lite smått. Och jag kunde massor. Visste massor.

Vet att jag mår bra av långa skogspromenader, vet att masssage är bra, kan göra avslappningsövningar, vet att stress är dåligt, vet att jag behöver tid för mej själv. Alla dessa lärdomar är säkert väldigt bra på alla möjliga sätt men inte alls så enkla att omsätta i praktiken. Massagen har jag inte råd med. Avslappningen har jag inte tid med och inte med promenaderna heller. Däremot lever jag i en stressig miljö.

Och allt detta gör att jag inte fungerar. Glömmer, virrar, tappar bort. Kan inte fatta beslut, klarar inte att planera.

Det blir ju förstås rätt jobbigt men det som är värst är att jag inte känner igen mej själv. Den som var jag är borta. Det bästa jag visste var att planera och dra upp riktlinjer. Hålla i projekt och hålla i saker. Hur rörigt det än var omkring mej så hade jag ändå en klar tanke om vart det hela skulle leda. Numera fungerar inget av det där. Min hjärna är en ruin.

Nej, mina älsklingar, undvik kriser. Jaga inte er själva rakt in i fördärvet. Det finns faktiskt inget hjältemodigt i att slita ihjäl sig och troligen ingen ny fantastisk tillvaro som väntar när ni har gjort det.

Det finns en avslapningsmetod som går ut på att man ska tänka sej att man går en väg som leder till en mycket vacker och fridfull plats. Man ska alltså försöka se den här vägen framför sej och sedan när man är framme vid platsen så  sätter man sej ner och bara vilar i den fridfulla omgivningen.
Det är en enkel metod och den brukar fungera bra, eller brukade fungera bra, kanske man ska säga. För vad händer nu???

Jo, jag går i andanom den lilla stigen ner mot havsviken precis i skymningen när koltrasten sjunger som vackrast. Jag hör vågorna skvalpa mot piren när jag går längst ut på udden med bara havet framför mej och vinden i ansiktet. Och sen hör jag något. Det är en sång som bärs av vinden.  "Blå, blå vindar och vatten" och  sedan tonar texten pripps blå sakta fram ute på havet. Det skiter sej liksom totalt med avkopplingen och vilan.

Jag byter plats. Skogsbilväg mot en skogsglänta i djup och mossig granskog. Sitter på en kullfallen björk och ser solljuset strila mellan grenarna.Då kommer det: - Det är något visst med hälsokällan i bergslagen.

Man talade för några år sen mycket om kommersialiseringen av det offentliga rummet. Det är väl skit samma men kommersialiseringen av min hjärna är nåt som verkligen gör mej bekymmrad. Kan jag inte få ha mina inre bilder ifred, snälla reklammakare. Kan ni låta bli att fylla mitt rätt begränsade minne med skräp. Jag vill inte ha det där.

Nä, kära barn, kommer ni på en metod att filtrera intrycken så filtrera då bort den satans tv-reklamen. Den påverkar er mer än ni tror.

Och ser ni någonstans , någon gång en person med meddelandet "ingen reklam, tack" intatuerat i pannan så är det troligen jag.

För kallt
för hård asfalt
för jobbigt.
Fötterna lunkar i                                                             
 fel,fel rytm
huvudet dunkar.
Trött,trött, trött
bankar varje hjärtslag

Så plötsligt viskar gruset
under sulorna
rätt rytm smyger i kroppen
andningen mjuknar

Huvudvärken
stiger upp mot det blå och
bor numera strax söder om aftonstjärnan

Höstluften städar i lungorna
hus och gårdar vilar
i vänligt lampsken
stegen flyter allt längre
in mot mörker och månljus