alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Det är väl lika bra att ta den tunga biten... Meningen med livet. Det är mycket snack om den. Mest när den saknas:
- Det är inen mening
- Helt jävla meningslöst
- Vad är det förr mening med det här ?
Är bara ett litet axplock av det man hör dagligdags. De som säger så här utgår på något sätt från att det finns en mening som så att säga är inbyggd i aktiviteten eller saken i sig. På samma sätt existerar det meningslösa saker eller aktiviteter. Man har då glömt en sak. Det finns ingen mening. Meningen existerar inte. Den skapas.

Människan är det enda meningsskapande djuret. Om jag tex skriver - Karott- mössa - karamell- sommardag- orangutang - så börjar du som läser genast att försöka bygga ihop de här orden till en helhet eller hitta ett samband mellan dem. Din hjärna kommer att gå på högvarv och du hittar på konstiga bilder eller underliga historier med dessa underliga ingredienser.

Sätt samma saker framför en hund. Han skulle käka upp karamellen, skälla lite på oragutangen och sedan springa ut i den vackra sommardagen med mössan i munnen.. Om alla de här sakerna hade något samband eller någon mening det skulle hunden skita fullkomligt i. Medan du som är människa sitter här och säger:
- Men karotten då. Vad gjorde hunden med karotten ?

Meningen med livet, mina barn, ligger alltså helt inom oss själva och naturligtvis gör meningslösheten precis detsamma.

Aprilskymning blåare än blues
fuktig luft och lite bett i vinden
går uppför med långa steg.
Soffloj och tung i kroppen
vill inte öka farten.
Börjar jogga uppför grusvägen andningen protesterar liksom knäna.
Fötterna klagar lite dovt i skorna.
Tänker sakta av men är plötsligt uppe
slappnar av och vilar i den lata utförslöpan
springer lätt med jämn puls
in i meditationstempo.
Så flyter något mjukbrunt genom det blå
helt utan ljud.
En råbock tar vägen i ett språng.
Mina skor viskar mot gruset
Lagrad sol viskar mot mej
som ett andetag från berget.

Visst måste det ju ligga något i det kopulatrisen skriver här ovan. Man bör ju naturligtvis veta vart man vill ta sej i den vildvuxna nätdjungeln. Dvs jag måste veta exakt vem det är jag vill ha tag i. Att göra som en Stanley och irra omkring i det inre av Afrika i många år, på tidningens bekostnad, bara för att till slut hitta en gammal och skraltig Dr Livingstone, det känns ju både dyrt och besvärligt. Så jag satte mej ner och började skriva. Inte om mej själv den här gången, utan om den jag hoppades finna: Jag vill ha nån som ser på mej med varm och vänlig blick. En som tycker jag är bäst även när jag är i dåligt skick. Nån soM alltid hänger med om jag vill ut en stund. Som håller mej sällskap till morgonen när jag inte får en blund. Äsch förresten, skit i alltihop. Jag har ju redan hund. Du och jag Bente! Tror jag det.

Jo,nu har jag knäckt det... Kopulare är i grunden och begynnelsen ett verb som betyder sammanbinda på latin. Alltså kan man fixa sej ett eget latinskt motto - Kopulare necesse est- till exempel. Man kan ju alltid måla det på sovrumsväggen.... Nu kommer steg två. Ligger detta latinska verb även i botten när det gäller det engelska ordet couple. Stavningen talar emot men i själva betydelsen och uttalet talar för. Det blir till att gräva lite djupare i det här. Alla upplagor av Nordisk familjebok ligger ute på nätet. Undrar om det finns nån brittisk motsvarighet ? Mina barn, börja genast intressera er för att härleda ord. Det är ett fantastiskt helgnöje och nästan gratis!

- Inte fäja och säja phula ord. Så brukar liten Erika förmana sin storebror. Det ligger väl nåt i det. Inte ska man säga fula ord. en vilka ord är fula ? Det är en lite knivigare fråga. När den store broren var fyra år och gick på dagis så visste han två fula ord. Det ena var "nej" för det var ett ord som han helst inte ville höra. Det andra var "du får inte va me´"av exakt samma anledning. Visst kan man hålla med honom att det där senare är ett av de fulaste ord som finns. Nu sedan jag blev vuxen har jag hittat två nya fula ord. Ord som dränerar en på all kraft, energi och livsglädje. Dessa tvåord är så knäckande att det skulle vara förbjudet att ens tänka dem. Detena är "måste" och det andra är "borde". Dessa båda fulingar håller jag på att försöka radera ur mitt ordförråd.

Är inte en låt av Miles Davies, tror jag iallafall, men det borde det vara. En riktigt plågsamt släpig och halvt dissonant sak. The sunday evening blues är ett hemskt tillstånd och det blir värre och värre för varje år som går. När jag var ung och ny i yrket så satte jag mej helt enkelt vid pass halvåtta på söndag kväll och gick igenom måndagen och la iordning allting som jag skulle ha. Då började jag tänka på jobbet ungfär kvart över sju. Det gör jag nu också.Jag börjar gruva mej för att jag ska jobba pp måndan så där vid kvart över sju på söndag morgon eller på lördag kväll. Hugaligen mycket tid går till spillo här. Man är som en annan gruvarbetare.. Bli aldrig sånna, kära barn...

Det här var inte alls så enkelt som man skulle kunna tro. Hittills har det bara dykt upp två spickulanter. Den förste var en 62;årig kroppsbyggare från Stavanger. Han hette knud-Arne och skickade en massa bilder för att visa vad snygg han var i string.Det kädes inte helt klockrent. Jag har ju så svårt att förstå norska. Den andre som svarade var en 37;årig överliggare från Lund som tyckte att han behövde nån som kunde sköta hushållet eftersom hans mamma var lite gammal och skraltig. Han vägde 340kg och hade inte varit utom dörren på tre år. Han tyckte att min vers haltade. Nä, du lille gubben, tänkte jag, ska det finnas en besservisser här så ska det åtminstone vara jag. Nu är bara frågan: Hur kunde det gå så fel ? Jag som hade laddat upp med kölappar och allting...

Det här har inget alls att göra med tidigare äventyr i dejtingdjungeln (fast jag kan ju meddela att hela projektet går oväntat trögt. Karlar har ingen humor ).

Jag antar att ni har hört den där historien om Astrid Lindgren och hennes jämnåriga vänninor.....  När de kom upp emot de 90 tyckte de att de borde börja tänka på döden. Sagt och gjort. Varje gång de träffades sa de :
- Döden, döden och sen var det gjort så de kunde prata om nåt annat.

Erika är smartare än så. i morse när hon slog upp ögonen , tittade hon mej en lång stund och sa:
- Kärlek, kärlek, mamma.

Visst har hon rätt. Vi borde tänka på kärlek så ofta vi bara kan. Så fort vi träffas så vi inte går och glömmer bort det. Tänk vilken bra hälsningsfras på jobbet tex :
- Kärlek, kärlek, 7b

Kärleken är starkare än döden och barn är det underbaraste i livet.

Inte jag (fast det finns ju vissa som tycker det). Jag vet var jag är men inte hur långt. Stegräknaren är borta.
Det började med att den var dum. Den nollställs nämligen med en liten knapp som sticker ut ett par millimeter på framsidan. Knappen är dessutom lätt att trycka in. Den rackarn nollas flera gånger om dagen.
Nämligen så fort jag diskar. Jag är alltså exakt designad efter diskbänken. Precis 90 centimeter till höftkammen Tänk om disken är min livsuppgift. Om gud fader sa;
 -Nu har jag tillverkat en som enbart är till för att diska. Specialbyggd efter svensk diskbänksstandard.
Huvva, så hemskt ! Det är ju relativt enkelt att diska en bit ifrån diskbänken, fast det ser fånigt ut.
Men Erika nollställer också den rackarns stegmannicken. När jag bär henne så pass högt att hon har sitt ansikte i jämnhöjd med mitt så petar hon till knappen med tån. Eftersom diskbänken är 90cm hög och Erika är 90cm lång så borde det väl innebära att jag är 180. Det är jag inte... Matematiken är som vanligt en opålitlig vetenskap.
Allt detta krångel gjorde att jag ledsnade på stegräknaren och la bort den. Och där är den. Borta alltså.Löste problemet genom att sno Sannas stegräknare. På den måste man hålla in två knappar samtidigt för att nolla. Det kanske är bättre.

Ja, mina barn vad kan man dra för slutsats av denna trista lilla vardagshistoria. Ingen aning.... Försök hålla reda på grejorna, kanske.

 Godnatt !

Efter alla dessa ensamma dagar så tycker jag att det är dags att jag ger mej ut på jakt. Eftersom jag alltid har gillat spindlar så blev metoden nätdejting. Det finns oootroligt många olika nätdejtingföretag och pengar vill de tjäna allihop. Man kan alltså inte pytsa in lite grejor på måfå här och där. Nej, det gäller att studera branschen noga för att maximera utfallet. Alltså -jag måste få många svar snabbt så det inte blir så dyrt eller ännu bättre -ett svar från absolut rätt person.

Efter att ha läst kontaktannonser i 56 timmar har jag lärt mej följande.
 1 skriv bara positivt om dej själv.
2  Skryt inte
3  Var sanningsenlig
4 Verka väldigt socialt kompetent
5 Ha en twist så du sticker ut ur mängden
6 Använd enkla ord
7 Tala direkt till läsaren

Skitenkelt. Med beaktande av dessa regler satte jag ihop följande text;
(läsanvisnig- sätt tummen på höger sida om nästippen och långfingret på vänster sida och kläm åt. Läs sedan högt)

Jag är en liten hårig typ som bor under en sten 
Jag har så många vänner men när timmen blivit sen
känner jag mej ensammen fast bara litegrann.
Det blir nog säkert bättre bara vi två får varann.
Alla Mamma säger att jag är snygg
till själ och sinne både snäll och trygg
Humöret mitt det är jämnt och bra
Jag är lämpligt  sur varenda da
Nej, jag har inga nojor, särskilt inte städmani
helst vill jag gå i skogen för där känner jag mej fri.
Skriv ett svar, jag väntar ju
på att det ska bli jag och du


Ja,mina barn, nu vet ni hur ni ska gå tillväga om ni nångång ska ge er in i nätdejtingdjungeln. Återkommer snart med en rapport om hur man ska sortera de hundratals svar som snart kommer att plinga in....

Ett understatement är en stilfigur som väl närmast kan beskrivas som en underdrift. Dvs man reagerar betydligt mindre än situationen egentligen kräver. Denna stilfigur är typisk för vikingatida berättelser, västernfilmer och den brittiska adeln. Den förekommer även i vår barnkammare.
Liten Erika hade hög feber i förrgår natt och började helt plötsligt slåss med osynliga fiender i sängen. Jag försökte trösta och lugna men det blev bara värre. Efter ett tag började jag förstå att Erika troddes det fanns ormar i sängen. Ganska många ormar till och med. Jag steg upp och tände taklampan så att hon skulle få se att det inte  var några ormar där. Då såg hon ormar på lampan också. Hon tittade på mej med feberröda kinder och tårar i ögonfransarna och sa:
-Mamma, jag är inte så försjust i ojmaj.....

Slå  det den som kan !

Nu var det ju så att den här bloggen skulle innehålla idel djupsinnigheter  och äkta livsvisdom. Den skulle liksom bli som en rik källa full av goda råd och tröstande tankar för alla  hugade sioickulanter att  ösa  ur.
Och vad sitter jag då och funderar på. Jo, stegräknaren. Är helt fixerad vid den jakla prylen. Stora kullstarundan 6981 steg. Dansa en låt i källaren med Erika (ca 3 minuter) 399 steg. Till konsum 1122 steg men hem från konsum 1247 steg. Varför blir det så ? Tar man kortare steg om man bär tyngre ? Eller beror det på att det är uppför ?
Sortera och lägga bort tvätten 1760 steg.
Nu har jag en väldig lust att springa upp och ner i trappen ett tag för att  fixa loss några tusen steg till men jag ska nog låta bli. Jag måste bryta denna skadliga tävlingshets som driver mej att ta långpromenader i iskallt regn fast jag är snuvig och hostig. Fast utan trapspring så blir det bara ca 10.000 steg idag. Kanske det blir lite mer om jag joggar på stället medan jag diskar och hopar runt lite medan jag borstar tänderna.
Nej, mina barn börja fr all del inte med nåt som går att räkna. Det driver bara fram prestationshets och elände. Troligen slutar det med magsår, stresseksem och fläckvis håravfall.

Jag har väl alltid sett livet som något av en kamp. Inte så att det på något vis har visat sej på det idrottsliga planet. Nä, kämpandet har varit av mera vardagligt slag. Först skulle man ta sej igenom förskolan och ändå försöka verka minst lika lyckad som någon annan och det var ju inte så lätt med allt detta pyssel och ritande. Sedan gällde det att fixa hyggliga betyg och en utbildning. Jobb, äktenskap, hem och barn. Alltsammans projekt som skulle drivas. I och  för sig givande och roliga projekt men ändå krävdes det en anspänning för att hålla ihop det hela.
På senare tid har det ofta varit rätt kämpigt tom att  hitta roliga saker att göra och att hissa upp mungiporna en bit Fast jag vet ju att livet är en kamp.
Men nu i torsdags ver det en som sa så här  till mej;
- Hur skulle det vara att helt enkelt ge upp........
Ja, hur skulle det vara ? Första tanken var att allt skulle braka ihop i totalt kaos. Vi skulle kvävas under ett berg av odiskad disk och gamla soppåsar. Hur skulle det gå om ingen höll reda på mat- och sovtider och alla yllesockar, Utflyktsdagar, träningstider, dagisryggsäckar, mellanmål, läxor, sophämtingsdagar, utvecklingssamtal, pappahelger,lov, dagistider, favoritgodis, födelsedagar etc, etc
Ja, hur skulle det gå ? Kanske, bara kanske, skulle det gå alldeles utmärkt. Kanske skulle en väldig lust att diska anmäla sej just innan tallrikarna tog slut. Kanske skulle det gå att göra det som kändes bra just för stunden. Kanske vore det möjligt att kliva ut genom dörren och se ut exakt som man känner sig. Kanske vore det möjligt att släppa ut sej själv ,på gott och ont ,i världen och se vilken responsen blir. Kanske det är så att livet tar hand om de sina
Kanske skulle det vara möjligt att pröva denna nya tanke.