Funderar
Det finns såna som inte tycker det är ett dugg besvärligt att diska.
Det finns människor som alltid vet vad de ska säga till den som har drabbats av svår sorg eller sjukdom och som inte gruvar sej i dagar över hur de ska våga ta kontakt
Det finns människor som kan alla försäkringskassans regler utantill och som aldrig glömmer att anmäla att de är hemma med sjukt barn.
Det finns människor som läser tvättråden och hela instruktionen innan de börjar trycka på en massa knappar.
Det finns människor som alltid håller vad de lovat och aldrig behöver be om ursäkt eller hitta påen massa krångliga förklaringar.
Det finns folk som kommer ihåg allas födelsedagar och namnsdagar och skickar små fina kort med en snyggt textad hälsning på.
Det finns människor som aldrig missar att betala en räkning och som alltid sparar viktiga kvitton och alltid , alltid går tillbaka och klagar om det är fel på en vara.
Det finns människor som aldrig ligger vakna på nätterna och undrar vad alltihop egentligen ska tjäna till. Åh vad det skulle vara skönt att varasån...
K & F
Jag började redan i sexårsåldern med att försöka ta hand om min lillasyster. Sedan blev det ett evigt barnvaktande åt alla grannar. Ett år som barnpiga på heltid när jag slutade högstadiet och sen lärarjobb och egna barn.
Jag har hållit på att ta hand om ungar i hela mitt liv.40 år av oavbrutet barnskötande.Tror ni jag vet något om barnuppfostran? Inte ett smul. Allt jag vet är det som står i rubriken.
Kärlek & Förväntningar. Det är det som får folk att växa. Men i vilka doser. 60% kärlek och 40% förväntningar eller kanske 98% kärlek och 2% förväntningar. Hur vet man när det blir rätt ?
Och så kan man ju undra hur det går om det blir fel. Ungar som får alldeles för lite kärlek och för mycket förväntningar, vad händer med dem ? Å andra sidan verkar det osannolikt att man skulle kunna överdosera kärlek så det är väl åtminstone riskfritt. Tror jag....
Nä mina gullungar, inse att ni bara är försöksexemplar i jakten på den exakt avpassade mixen. När jag har kommit på den ska jag skriva en bok och bli rik. Då får ni åtminstone ett stort arv att se fram emot som plåster på såren.
Press
Att pressa sig ska ju vara bra ,.tror jag att jag har hört någonstans. För att jag ska orka pressa mej alls så krävs både piska och morot eftersom jag är så inpiskat lat.
Första piskan fick bli en anmälan till tjejmilen den 30 augusti.Samtidigt får det funka som morot. En hel helg i Stockholm är ju verkligen nåt att sefram emot. . Till sista helgen i augusti var det väldigt långt när jag gjorde anmälan i början av maj. Så länge så att pressen blev ganska liten. Det var då den lysande idén att jag borde springa nåt lopp under sommaren dök upp. Bara för att prova på. Vara med och kolla hur man gör och se hur det är att springa i grupp.Blir det alltför tufft kan man alltid gå en mil. Såtänkte jag och det kändes bra.
Fast det är ganska ont om lämpliga lopp just häromkring.. Det lämpligaste jag kunde hitta var Bäverloppet i Rossön den 18 juli. Jodå, som tanke var det inte så dumt och det var fortfarande bara slutet av maj.
När vihade nått mitten av juni hade min mamma hunnit berätta för hela Rossön att jag minsann ska springa Bäverloppet. Rossön är alltså den plats där jag är uppväxt.Jag började lekskolan där och gick ut högstadiet och sen jag blev 16 har jag knappt satt min fot där. Men alla som bor där vet att jag kommer den 18 och ska springa.
I maj kändes det som det skulle bli en enkel match att öka distansen från ca 5-6km till en mil på några månader men sanningen är den att det gick bra att öka till 7,5 km och varje meter däröver är en plåga.
På lördag ska jag springa en mil inför publik.
Matallergi
Har drabbats av total och fullkomlig matallergi. Jag tål överhuvudtaget ingenting. Redan när jag tänker på vad vi ska äta så börjar det trycka över tinningarna. Jag gör allvarliga försök att komma på nåt som är gott, lättlagat och hälsosamt men huvudvärken tar i allt värre så jag brukar ge upp.
Medan jag handlar maten så inträder dessutom tunnelsseende och allmänna svimmningskänslor. I kassan på matvaruaffären drabbas jag av yrsel.Sen ska de förbaskade kassarna släpas hem. Det ger stickande värk i armarna och utslag i handflatorna. Efter det ska man på något vis lyckas laga maten till nån tid då de flesta är både hemma och hungriga, åtminstone lagom hungriga blir de alltför hungriga hinner de äta sej mätta på mackor eller frukt.
Matlagningen är skäligen enkel ,eftersom jag aldrig lyckas tänka ut nåt annat än korv å mackaroner, så den klarar jag utan men.
Sen ska då alla till matbordet ungefär samtidigt . Denna arbetsuppgift brukar resultera hyperventilering och utbrott av ren stress.. Själva ätandet är avklarat påså kort tid att det är ett under att nån får i sej nån mat alls.
Att sen titta på de sorgliga resterna och allt kladd ger allmän andnöd och kliande utslag på halsen
Hur i allsindar hanterar man en sån här allergi ?
Om natten
Handtaget är blanknött och i dörrspeglarna finns rester av grön färg. Fast bara längst in. Tröskeln är sliten av många generationers steg. Fasaden, grå som silver eller kanske som dagg.
En randig matta på hallgolvet. Går på bara fötter längs mattan. Klöksdörren går upp utan att knarra. . Slagbordet och stolarna är blå. En emaljerad slaskhink med blå kant i står ihörnet.
Känner trägolvet mot fötterna. Lent, mjukt. Skurat så många gånger att ådringen känns genom fotsulorna.. Nött både till hårdhet och mjukhet.
Allt som inte ska finnas är för länge sedan borta. Det som nu finns blir kvar.
Och in genom fönstret simmar en hel flock färgglada fiskar.
nu e re klippt !
Varenda liten väldoftande vitklöver blev av med huvet och alla små förhoppningsfulla tistelskott blev brutalt kapade jämns med knäna. Grobladen och maskrosorna kunde bara darrande invänta att bli krossade av kniven.
Jag är värre än Pol Pot
passion
Elevernas uppgift i det avsnitt jag såg handlade om passion. Vad är din passion. Vad är det som får ditt hjärta att slå snabbare, tiden att upphöra att existera. .... Vad är det som just du verkligen brinner för ?
Det var väl en fråga värd att fundera över. Vet du det ? Vad som är din passion, alltså ?
Jag har funderat på saken sen jag såg programmet.,vilket bör ha varit nångång under tisdagen,och jag är faktiskt inte säker.En gång skulle jag ha sagt att min stora passion var en man. Att tiden bromsade in bara jag fick andas i hans halsgrop och att mitt brinnande hjärta brann bara för honom. Det var nog mer hormon än passion. Eller så var det helt sant men lågan brann såsmåningom ut.
Under en förvirrad period kunde jag ha sagt att min passion handlade om ridsport, under en annan period ägjakt. eller hundar. I min ungdom var jag en passionerad läsare men jag har inte mycket glöd kvar på den fronten heller.
Kanske svalnar man med tiden... Blir som en kallgröt ,som kollegan skulle säga.
Kan man skaffa sej en passion bara för att man vill ha en ? Eller finns den där och har funnits hela tiden men så naturlig och självklar att jag inte får syn på den ..
En sak är säker: Så länge frågorna är fler än svaren är tillvaron rätt intressant.
Vad är det med det där stället.......
Eller vad man nu ska säga. Det är nämligen något konstigt med det där stället som jag har varit till. Jag känner mej hemma där. Och jag fattar inte varför.
Här följer en kort resume'
Vi har varit i den del av kroatien som kallas Dalmatien. Närmare bestämt i samhället Baska Voda. För en fyra fem år sedan var syrran och jag på en ö i närheten som heter Hvar och jag bestämde redan innan vi åkte därifrån att jag skulle åka tillbaka.På hvar hade vi fantastiskt väder. Underbar natur.Ett kristallklart badvatten. Otroligt god lokalproducerad mat. Ett bra prisläge.
Prisläget ändrades pga växelkursen som var minst sagt ogynnsam. Vädret var rätt dåligt. Naturen är förstås lika fantastisk I Baska Voda som på Hvar. Biokovomassivet sträcker sig 1780 meter rakt upp ur havet. Och det små badvikarna ligger som ett långt pärlband utefter hela kusten.Maten var totalt turistanpassad. Pizza och pommfritt för hela slanten.Kanske var det bra eftersom ungarna gillar sånt men fårosten och oliverna hade vl kunnat få finnas i ett hörn av menyn.
Och ändå, fast det på många sätt är ett turistmål som många andra så är det något med det här området och de människor som bor här som gör att jag känner mej alldeles lugn, trygg och hemma. Varför har jag ingen aning om.
Känner ingen som helst oro för att ge mej ut på utflykter ensam med ungarna. Åka omkring är ingen större konst fast språksvårigheterna är ganska stora. Det är rätt få som pratar engelska. En del pratar bra tyska. Min tyska är då å andra sidan rätt ringrostig. Men det mesta fixar sig ändå.
Största staden i Dalmatien heter Split och är en historia för sig. Split är nämligen en mycket gammal stad. Delar av stadskärnan är kvar sedan romartiden. Sedan är det påbyggt och de nyaste delarna är rennässanshus. Att gå omkring i gammla stan i Split är som att bada själen. Allt är bara plötsligt exakt som det ska vara.
Förklara det den som kan.....
