alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Tänk vilka vägar livet vindlat
 för att lämna mej just här.
Mitt i skogen,tanken svindlar kring hur livets vägar bär.
 
Hursomhelst. Idag har jag sprungit Kälagåtte. Det var trevligt och gick rätt bra.

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Tomten av Viktor Rydeberg. Den där med illustrationer på hela motstående sida. Kommer inte ihåg vad konstnären heter. Kommer ihåg den så väldigt väl från 3-4 års åldern. Den fanns hemma hos Farmor. Så hade vi Barnens bibel. Den läste jag framlänges och baklänges när jag var ungefär 10. Och så ringen trillogin. Jag levde och andades Tolkien när jag var i fjortonårsåldern.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Kalle Anka, som faktiskt gjorde att jag lärde mej läsa.

Tintin och Modesty Blaise

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Går inte svara på. Läser så lite nytt men här kommer lite gammalt.

Pölsan av Torgny Lindgren. En typisk Lidgren men ändå inte . Vad är metaforer i den boken? Vad handlar den om? Är Gud en lungsjuk kärring ? Ormen av stig Dagerman överraskar varje gång. Så innehållstung och med en sån rytm i språket ändå innnehåller den inte en enda stilfigur och inte en enda lång mening och så Hunden av Kertin Ekman. Sönderbrutna meningar, nya sammansättningar ibland rena gåtor ett riktigt formexpriment som är så lyckat.?

4, Var läser du helst? I soffan eller om det är tunga böcker, vid köksbordet. 5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Liftarens Guide, kanske. Eller så blir de överraskade över allt tantsnusk jag har läst Princes Daisy mfl. Förresten tror jag att de flesta struntar fullkomligt i vad jag läser och inte.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Boken är ju oftast bättre. Men om det gjordes en riktigt påkostad TV-serie av Trollkarlen från Övärlden och den lyckades fånga stämmningen i böckerna. Då skulle jag se den.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Små citroner gula av Kajsa Ingmarsson kanske. Och så den där som heter vattenmelonen. Kan inte riktigt med den.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
.Björn Ranelid vill jag nog gärna lippa till. Och Herman Lindkvist. För deras pompösa stil och stora självgodhet. Skulle gärna vilja träffa Alf Henriksson och krama honom men han är ju död.Kanske skulle det vara kul att ha fått ta en öl med Douglas Addams

Sisådärja. Kopiera klipp och klistra så ser jag fram emot edra svar på dessa frågor !

Nä, har aldrig känt mej fullt 100. Allt jag gör blir bara ungefär och nästan. För det mesta märks det inte så väl eftersom tillvaron till sin natur är ganska så flurig men ibland blir jag tvungen att ta itu med nåt som kräver någon sorts perfektion och då blir det svårt. Eller rättare sagt omöjligt.

 Därför hatar jag att putsa fönster Alltid är det någon liten jäkla fläck kvar mitt i blickfånget eller flammigt i kanten. När andra putsar fönster blir det rent. När jag gör det blir det nästan rent på ett ungefär. Rent till sisådär 85%. Sedan stryker man gardiner så att de är lite skrynkliga. Jag lovar att jag har lagt ner minst dubbel så lång tid som andra  både på fönstren och gardinerna men det syns verkligen inte. Det är trist.

Jag tror att den här oförmågan hänger ihop med att jag helt saknar sinne för detaljer. Det är en evig tur att jag inte behöver hitta ett par hundra skalbaggar och larver varje dag för att ha nåt att stoppa i mun. Vore det så skulle jag svälta ihjäl. Jag skulle aldrig lyckas lägga märke till maten ens. Min värld är ett vackert landskap betraktat uppifrån ett mycket högt berg. Alla små saker försvinner men överblick, det finns det gott om.

Å andra sidan har jag ju träffat på en och annan som har varit helt detaljstyrd och jag tror minsann inte att det är enklare på något vis.

Ja, naturligtvis ! Verkligheten och vad som finns och inte är ju ett högst filosofiskt begrepp och enligt teorierna om det krökta rummet så kröker väl också tiden och då upprepar sej händelser i en evig liggande åtta och sett på det viset minns man väl alltid i någon dimension rätt. Kanske kunde jag i någon annan kultur ha blivit schaman. Å andra sidan verkar ju marknaden för sånna bli allt bätter i vår kultur också. Hade en gång en övning i en åttondeklass där de skulle få ändra en sak var i världen. Det kom månnga vackra tankar om att ta bort problem och orättvisor. Men en kille tänkte större än så: -Jag skulle upphäva gränsen mellan fantasi och verklighet. Sug på den ett tag.Upphäva gränsen mellan fantasi och verklighet. Vilken revolutionerande tanke. Jag var helt euforisk när jag åkte hem. Mitt i en tvär kurva slog det mej plötsligt, vilken av mina fantasier skulle jag egentligen vilja möta på andra sidan kurvan....

Minnet är en mycket underlig manick Som kan alla möjliga konstiga trick Detta gäller iallafall mitt minne som inte verkar vilja hämta sej alls efter den stora utbrändheten för sju år sedan.

I måndags morse ,när Erika kom tultande i sin vita pyamas och med dockan Bosse på armen, så slog det mej att så där måste jag ju ha sett dem allihop.Alla mina stora barn, många gånger. Jag måste ha suttit många mornar med dem i knät och andats in den varma mjuka lukten av nysovet litet barn. Säkert har jag gjort det.Jag hoppas verkligen det. Men hur jag än letar i min hjärna kan jag inte hitta några minnesbilder. Jag vet inte hur de såg ut i pyamas när det var en två tre år. Det är borta. Det är sorgligt att man glömmer sånt. Att jag glömmer vilket år nåt hände och namnen på nästan alla människor det är väl inte hela världen  men att jag inte kan minnas hur det kändes att krama barnen om morgnana när de var små det är verkligen en brist.

Det är nu inte bara så att minnet släcker ner så att jag inte kommer ihåg, rätt ofta minns jag fel också. Jag vet att jag har stoppat en sak i en grön låda. Det är en minnesbild som är hur tydlig som helst. Problemet är bara att lådan kan vara brun eller blå. Eller jag minns exakt att en sak hände sent på hösten men det visar sej sedan att det hände i Juli. Ibland vet jag också säkert att jag har hört nåt av person A men det var inte så. Det var inte ens av person B utan av person X.

Men de här två defekterna har jag vant mej vid. De hör liksom till.Jag kan väl inte säga att jag gillar det men jag har lärt mej att acceptera det hela. Jag hoppas att den här allmänna minnesoredan är ett personlighetsdrag som gör att jag verkar lite lätt excentrisk. I tisdags spelade minnet mej ett spratt som var helt nytt och som jag inte har någon som helst lust att acceptera.

Det gick till så här.
Jag träffade några bekanta och pratade med dem en stund. Det blev så småningom tal om en person vi alla kände till och jag förstod att de båda som jag pratade med inte hade en aning om att den här människan hade avlidit. Hon var  död och begraven. Fast jag hade inte möjlighet att gå på begravningen utan skickade blommor istället. Det var ju ett tag sen ,kanske bortåt ett år. Detta berättade jag ju naturligtvis för de  här bekantingarna. De blev lätt bestörta över nyheten och vi skildes åt. Några timmar senare träffar jag den döda. Hon såg rätt pigg ut kan jag meddela.

Nu undrar jag bara - Hur i H-vete kan man så tydligt minnas något som icke har ägt rum ?
Snacka om pinsamt. Hur dementerar man en sån sak ????
 Mitt minne är inte bara dåligt. Det är rent livsfarligt.!

Man bör ju förstås, som rubriken säger, minnas att man ska dö men man bör ju också minnas  hocken som ha dödd å hocken som int ha gjort ne.... än.

Vilket stök det kan bli med en knöl.... Nu handlar det inte om exmaken utan om tumören som vovven hade på ryggen. Opererades i onsdags. Såret sprack nu på lördag kväll klockan sju. Vad gör man.? Här står hundstackarn mitt på köksgolvet med ett 6cm långt hål i ryggen. Muskulaturen blottad. Jag bara väntade på att de resterande 20 stygnen skulle gå upp.Då kanske jag plötsligt skulle vara ägare till två halva hundar. Hur skulle det se ut ?

Det var bara att slänga sej på telefonen och försöka hitta jourhavande veterinär. Det fanns en i Östersund. Det visade sig också finnas en grundavgift på tretusen bara för att man kommer dit... Fast egentligen, det finns ju inget val såna här gånger.Man måste ju bara försöka fixa till saker. Så länge det nu finns en chans......

Men varför, varför händer alltid katastrofer, större och mindre,utanför kontorstid? Har någon någonsin varit med om att en enda unge har gjort illa sej eller blivit akut sjuk mellan nio och fem en vardag. Ett enda njurstensanfall på kontorstid någon ? Finns det ett enda barn som är fött under ordinarie mottagningstid.

Egentligen är det enda raka att helt enkelt stänga alla sjukhus, polisstationer och brandstationer mellan nio och fem på vardaga för då händer det ju ändå inget. Kanske gäller detsamma för vetrininärer.

Jag fick mej iallafall en resa till Östersund i den vackra vårkvällen. Där träffade jag en trevlig och glad vetrinär. Det bästa hon visste var att sy. Fick lära mej en hel del om hur man spolar rent ett dränage och lägger tassbandage. När jag strax efter tolv var på väg hem igen hade jag en sån där väldigt trött men lite glad "efter-festenn-känsla". Jag hade ju åkt bort och varit borta sent på kvällen en lördag så det var väl det som lurade mej. Fast hade jag nu varit ute och festat  skulle det knappast ha gått åt en fjärdedel så mycket pengar.

Men mina barn, pengar kommer och pengar går .Så är det bara.

Vad är 150 meter långt, ljust och färgglatt, lite vingligt och luktar parfym och hårgel samtidigt som det surrar och fnittrar ?

Tänker inte avslöja svaret riktigt än. Tänkte börja med att berätta att jag vågade mej ner på byn på valborgsmässoafton. Just vågade var känslan. Egentligen inte klokt. Jag har bott här i 20 år och känner tom hundarna till namnet. Men såna här gånger vet jag inte hur jag ska förhålla mej.

Nå, jag gick ut  vid niotiden och gick centralgatan bort till skolan. På hemvägen mötte jag detta 150 meter långa tåg av mycket finklädda och förväntansfulla ungdomar.Medelåldern låg på 14,2 år och alla var så söta och jätteglada. Jo, jag minns känslan. Ljus och glad. En enda stor förväntan inför våren, sommaren och kärleken som kanske skulle komma.
Den delen är det ju så enkelt att förhålla sej till. Det är bara att känna det där molnet av livsglädje och le.

Sen kommer det andra. Några killar som redan klockan nio pratar och skriker väldigt högt. Några tjejer som tar en del snedsteg. Det faktum att alla bär stora väskor och ryggsäckar gör mej ängslig. Där kommer ett par lätt påstrukna trettonåringar. Undrar hur deras kväll blir?

Bilderna börjar samlas innanför pannbenet. En näst intill medveslös liten tjej som ligger i en slänt med sönderrivna finkläder. Några killar som slåss med trasiga flaskor. Kompisar  som grälar och gråter så mascaran rinner i tjocka floder. Föräldrar som får ett samtal från Östersunds sjukhus klockan två på natten. Din son / Din dotter ligger inne med akut alkoholförgiftning och kan hämtas efter klockan ett i morgon. En bil med en inte helt nykter ung förare som inte hinner stanna för någon som vinglar ut i vägen.

Med tjutet från bromsarna ringande i öronen står jag och ser på alla dessa vackra ungdomar som går förbi. Och jag önskar och önskar och önskar att alla ska ha precis så roligt som man vill ha på valborg när man är 14 år och att inget otäckt ska hända.

Då voro bokarna ljusa /och sjön av simmande vit ranunkels öar sållad.    Så skrev han en gång, Gunnar Ekelöf.  Nu bor vi ju på en lite annan breddgrad.än han, Jag har faktiskt aldrig i mitt liv sett en bok (trädet alltså. Det är väl kanske en överkomlig brist.
Man kan ju ändå förstå den där vårkänslan som finns i dikten. Särskilt när de träd som faktiskt växer här i den kalla norden blommar som besatta.  Fast boken är ju på många sätt ett creddigt träd. Ett som skyddas av lagar och som det skrivs dikter om.   Det vackraste trädet jag hittade på min promenad heter sälg. Inte diktas det just nåt om den.Pratar nån om den så säger de ärder eller sly och ska ta bort den.
Troligen har just det här exemplaret bara råkat klara sej från buskröjaraggregat och röjsågar.  Ändå blommar den med en miljon blommor i svirrande, svidande ljusgrönt. Det är bland det vackraste man kan se. Det tycker både jag och humlorna.

Ja, mina änglar, tänk en sån tur att det finns maskrosträd.