memento mori
I måndags morse ,när Erika kom tultande i sin vita pyamas och med dockan Bosse på armen, så slog det mej att så där måste jag ju ha sett dem allihop.Alla mina stora barn, många gånger. Jag måste ha suttit många mornar med dem i knät och andats in den varma mjuka lukten av nysovet litet barn. Säkert har jag gjort det.Jag hoppas verkligen det. Men hur jag än letar i min hjärna kan jag inte hitta några minnesbilder. Jag vet inte hur de såg ut i pyamas när det var en två tre år. Det är borta. Det är sorgligt att man glömmer sånt. Att jag glömmer vilket år nåt hände och namnen på nästan alla människor det är väl inte hela världen men att jag inte kan minnas hur det kändes att krama barnen om morgnana när de var små det är verkligen en brist.
Det är nu inte bara så att minnet släcker ner så att jag inte kommer ihåg, rätt ofta minns jag fel också. Jag vet att jag har stoppat en sak i en grön låda. Det är en minnesbild som är hur tydlig som helst. Problemet är bara att lådan kan vara brun eller blå. Eller jag minns exakt att en sak hände sent på hösten men det visar sej sedan att det hände i Juli. Ibland vet jag också säkert att jag har hört nåt av person A men det var inte så. Det var inte ens av person B utan av person X.
Men de här två defekterna har jag vant mej vid. De hör liksom till.Jag kan väl inte säga att jag gillar det men jag har lärt mej att acceptera det hela. Jag hoppas att den här allmänna minnesoredan är ett personlighetsdrag som gör att jag verkar lite lätt excentrisk. I tisdags spelade minnet mej ett spratt som var helt nytt och som jag inte har någon som helst lust att acceptera.
Det gick till så här.
Jag träffade några bekanta och pratade med dem en stund. Det blev så småningom tal om en person vi alla kände till och jag förstod att de båda som jag pratade med inte hade en aning om att den här människan hade avlidit. Hon var död och begraven. Fast jag hade inte möjlighet att gå på begravningen utan skickade blommor istället. Det var ju ett tag sen ,kanske bortåt ett år. Detta berättade jag ju naturligtvis för de här bekantingarna. De blev lätt bestörta över nyheten och vi skildes åt. Några timmar senare träffar jag den döda. Hon såg rätt pigg ut kan jag meddela.
Nu undrar jag bara - Hur i H-vete kan man så tydligt minnas något som icke har ägt rum ?
Snacka om pinsamt. Hur dementerar man en sån sak ????
Mitt minne är inte bara dåligt. Det är rent livsfarligt.!
Man bör ju förstås, som rubriken säger, minnas att man ska dö men man bör ju också minnas hocken som ha dödd å hocken som int ha gjort ne.... än.
LER igenkännande...och både du och jag ogillar falska ryktesspridare... hmmmm:-)))
När man lever i så många verkligheter är det klart att man blandar ihop dem. Vad som händer i huvudet och utanför är omöjligt att hålla reda på. En favoritbok av Dean R.Koontz berättar om en tant som glatt berättar om alla sina kärlekshistorier med Cary Grant och Jimmy Stewart. Omgivningen hävdar dock att hon bara sett karlarna på film och inte "på riktigt", men det bryr hon sig inte om, för hon minns dem i alla fall. Vissa saker man gjort verkar helt osannolika, men har saker hänt bara för att det är sannolikt? Istället för att göra en dålig parafras på Tage Danielsson citerar jag John Lennon i jordgubbsfältsföralltidvisan: "Nothing is real".
Ja allt det där som är bortbränt det kommer man ju inte ihåg...men man kan ana vindarna från något som en gång har funnits där... Som sagt - något man får lära sig att leva med... Inte alltid så kul, förutom om man ser till alternativet.
Pinsamt det kan man ju säga. Har också dåligt minne ibland eller kanske för mycke i huve, men har förhoppningsvis inte börjat minnas sådant som inte hänt men vem vet...
