alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Act your age- det får jag höra ibland av folk i nedre tonåren. Det är inte så lätt. Jag vet egentligen mycket lite om hur 45-åringar beter sej . Hur tioåringar, fjortonåringar och tjugotvååringar gör vet jag massor om. En annan sak som stökar till det när det gäller att uppföra sej ålderadekvat är att jag har egentligen inte har en aning om hur gammal jag  är.


Jag  inser bara min egen ålder när jag ser mina klasskompisar och häpnar över hur gamla de ser ut. Ja, och så när jag ser mej själv på bild förstås.

Jag undrar varför det är så. Egentligen borde jag ju se min egen ålder i spegeln varje dag. Fins det så kraftfulla psykologiska försvar inbyggda i människan från början så vi blir helt blockerade för vårt eget gradvisa förfall eller är det vår kulturs ungdomskult som har flyttat in i mitt huvud.

Fast kanske är det så att det finns något i människan som är konstant och oföränderligt. Kanske är det detta konstanta som gör att jag inte ser åldersförändringarna varje gång jag går förbi en spegel. Frågan är vad det skulle kunna vara.. Inte är det tankara och känslorna iallafall. Både tänkandet och känslolivet har genomgått stora förändringar genom åren. Till det bättre skulle jag vilja säga. Själen skulle det väl kunna vara men den har jag lite svårt att tro på....

Men en sak vet jag som inte har förändrats. Mina drömmar.Kanske jag inte tillåter mej att drömma lika ofta som när jag var femton och jag har väl inte lika stark tro på att de ska bli verkighet som jag hade när jag var nio. Men när jag tillåtter mej att drömma..... Vad, är det som kommer?  Jo,drömmen om den stora romanen, drömmen om att lindra lidandet i världen, drömmar om skratt, kärlek och gemenskap, drömmen om att plötsligt ha en stor talang. I grund och botten samma som när  jag var tolv eller trettitvå.

Så när jag ser mej i spegeln så ser jag inte en ålder jag ser en dröm..