Doing the omoralisk schlagerfestival
Jag minns precis.... Uppladdningen........ Den gick till så här:
Köpa ett c 90 kasettband. Leta upp en lång skarvsladd. Ta in kasettradion i TV rummet och skruva av ljudet på TV;n. Koppla in radion och leta upp rätt kanal. Skruva upp ljudet ordentligt. Sen kom allt det vanliga som hörde till en lördagkväll, poppa popcorn och blanda till djupfryst apelsijuice.
Precis när skylten med alla stjärnorna på visades i bild, satt vi bänkade framför Tv-apparaten. När första låten började gällde det att trycka in record exakt samtidigt som play för att inspelningen skulle gå igång.
Sen blev det ett väldigt tyckande och dividerande om vad som skulle slå i vilket land. Det brukade sluta så här. Pappa hejade på de tjejer som hade minst kläder . Mamma hejade på nån fransktalande typ med en vacker ballad. Syrran och jag gillade såna som hade bra fart och sjöng på engelska.och nästan alltid vann fel låt.
I månader efteråt satt jag och min syster och lyssnade på bandet som vi spelade in under melodifetsivalen. Vi lärde oss alla låtar utantill. Turkiets bidrag brukade vara svårast både vad det gällde text och melodi (kan fortfarande delar av ah, ah, ah petr oil ).
MEN, och detta men är viktigt, allt detta gjorde vi i hemlighet. Om nån frågade så hade jag inte sett melodifestivalen. Eller så hade TV;n stått på bara för att morsan ville se. Bandet var inte mitt om nån kompis skulle få syn på det. Melodifestivalen var nämligen inte politiskt korrekt. Den var kommersiell och genomrutten och gillade man sånt så saknade man totalt både smak och analysförmga. Nä, man skulle lyssna på musik som avslöjade tjyvsamhället och imperialismen och inte fly verkligheten med en massa ytligt bjäffs och strömlinjeformad schlagersmet. Och dessutom går det inte tävla i musik.Tidningarna skrev en halv sida varje år om att fel låt vann men inte en rad mer än nödvändigt.
Ja, mina barn så var det då....... Och nu är det exakt samma sak fast tvärtom.
Köpa ett c 90 kasettband. Leta upp en lång skarvsladd. Ta in kasettradion i TV rummet och skruva av ljudet på TV;n. Koppla in radion och leta upp rätt kanal. Skruva upp ljudet ordentligt. Sen kom allt det vanliga som hörde till en lördagkväll, poppa popcorn och blanda till djupfryst apelsijuice.
Precis när skylten med alla stjärnorna på visades i bild, satt vi bänkade framför Tv-apparaten. När första låten började gällde det att trycka in record exakt samtidigt som play för att inspelningen skulle gå igång.
Sen blev det ett väldigt tyckande och dividerande om vad som skulle slå i vilket land. Det brukade sluta så här. Pappa hejade på de tjejer som hade minst kläder . Mamma hejade på nån fransktalande typ med en vacker ballad. Syrran och jag gillade såna som hade bra fart och sjöng på engelska.och nästan alltid vann fel låt.
I månader efteråt satt jag och min syster och lyssnade på bandet som vi spelade in under melodifetsivalen. Vi lärde oss alla låtar utantill. Turkiets bidrag brukade vara svårast både vad det gällde text och melodi (kan fortfarande delar av ah, ah, ah petr oil ).
MEN, och detta men är viktigt, allt detta gjorde vi i hemlighet. Om nån frågade så hade jag inte sett melodifestivalen. Eller så hade TV;n stått på bara för att morsan ville se. Bandet var inte mitt om nån kompis skulle få syn på det. Melodifestivalen var nämligen inte politiskt korrekt. Den var kommersiell och genomrutten och gillade man sånt så saknade man totalt både smak och analysförmga. Nä, man skulle lyssna på musik som avslöjade tjyvsamhället och imperialismen och inte fly verkligheten med en massa ytligt bjäffs och strömlinjeformad schlagersmet. Och dessutom går det inte tävla i musik.Tidningarna skrev en halv sida varje år om att fel låt vann men inte en rad mer än nödvändigt.
Ja, mina barn så var det då....... Och nu är det exakt samma sak fast tvärtom.
Kommentarer
Trackback
