Tiden är ingenting
Jag minns när jag gick i gymnasiet.Det var härligt. Den tid i livet då man verkligen visste, kunde och förstod allting. Inga andra begrep nåt bara vi. Vi var de enda som var coola och visste vad som var inne.... Vi som var 18 år och gick på Hjalmar.
En dag, möjligen i maj, det närmade sig studenten och vi satt ett gäng på fiket på Simonssons. Inte så att vi på nåt sätt var bästisar. Nej, det var ett rätt blandat gäng. Jag och Birgitta och Sven-Erik från våran klass, några tjejer från E3 och ett par killar som gick teknisk. Vi satt och tittade på alla stackare som slet med ungar och matkassar . Grå, sura och slitna såg de ut allihopa. Men vi kände oss bara allmänt coola och lyckade på alla sätt..
På något sätt började vi prata om ålder.Vi var helt överens om att vi var i den absolut bästa åldern. Det fanns bara fördelar. Förut hade vi varit för unga för att tex köra bil eller gå på krogen och sen skulle vi bli för gamla och för stela för att överhuvudtaget klara av att ha kul.
Som de där stackarna som handlade mat 25 meter bort tänkte vi då aldrig bli.
Ja, egentligen var det mest bara frågan om hur långt ner i utförsbacken vi skulle orka hänga med. Efter en hel del diskuterande enades vi om att vid 25 var det dags att packa ihop och lämna in. Då skulle vi hinna ha en massa kul men processen att sakta dränkas i vuxenlivets plikter och tråkighet skulle vi slippa.. Vi var väldigt överens. Vid 25 skulle man hänga sig och åtminstone bli ett vackert lik.
Ja, mina änglar, tänk ändå vilken tur att man inte alltid får det man önskar....
Om jag nu hade dragit i nödbromsen när jag var 25 så hade jag väl i och för sig sluppit en hel massa tråkigheter.Svek,lögner, sjukdom och skilsmässor. Jag hade sluppit massor av disk, städning och matkassekånkande. Men jag Hade aldrig fårr fyra barn. Jag hade heller aldrig fått lära mej hur mycket jag klarar av. Jag hade aldrig fått se hur stark kärlek det finns i världen och att vänskap och värme dyker upp på oväntade ställen hela tiden. Jag hade heller inte lärt mej att även om läget känns hoplöst finns det alltid hjälp att få.
Och, mina barn, oavsett vad ni nu tror.... Att inte längre vara cool och inne är faktiskt ett av de minsta bekymmer man kan stöta på.
Ja visst är det intressant så här i efterhand att påminna sig om det som var så oerhört viktigt när man var 18 år... Kan konstatera att livet förändras...och att det som är viktigast i livet är något helt annat än vad man trodde när man var 18... Vad som är kul är också - konstigt nog - nägot helt annat! ;-)
Kram / S
