alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Hette en gubbe som hade ett radioprogram, skivor till kaffet hette det. Han var berömd för sin förmåga att beskriva saker och ting. Tänkte att jag ska försöka gör en liten tjejmilen-blogg i Bertil Perrolfs anda.

Solen sken över det klargröna gärdet. Molnen jagade över himlen och det blåvita och orangea ballongerna slet i sina linor. Från Karlavägen flöt det in en strid ström av damer i  färgglada kläder. Det  långa tåget lyste i klargult och turkos, ceriserosa och äppelgrönt. Stora  klungor samlades runt de vita sponsortälten som omringade den gröna gräsytan. Nu händer det något här. Det tusenhövdade tåget börjar formera sej efter gärdets ena kant. Käcka och glada figurer står på höga podier och leder massan genom uppvärmningen. Startgrupp ett kommer iväg i en väldig fart men vi kliver in till de mer normmalsnabba löparna i startgrupp fem.
Det dröjer en dryg halvtimme till start så många sitter fortfarande i gräset och pratar men alla hjälper till att applådera startgrupp två, tre och fyra när de ger sig iväg.

Så är det då dags för startgrupp fem att ge sig iväg mot startfållan. Vi tittar oss omkring och tar sikte på ett gäng damer i tröjor som det står västerbottens landsting på.
Nedräkningen till starten sker till dunkande diskomusik. Nu gäller det att inte springa i musikens tempo från början.
Där gick startskottet och vi ger oss iväg. Det blir ingen rusning och trängsel trots att det är många tusen löpare. Alla tar det lungt så här i början. Här har vi verkligen löpare i alla åldrar och storlekar. Färden går genom ett grönskande landskap. Lummigt och fint. stora träd skuggar mot solen. Lite lätt kuperat. Här gäller det bara att hitta löprytmen. Första kilometern på exakt 6 minuter. Perfekt tempo från början. Det gäller ju att inte ta i för  hårt och krokna. Här har vi redan den första sambaorkestern. Rytmen som ekar mellan träden och gör det lätt att springa. Här kommer redan den första vätskekontrollen. 2,5 kilometer har redan gått. KLockan säger 15 minuter.
Nu svänger vi av och springer på en liten grusväg som löper längs med djurgårdsbrunnskanalen. Det är fantastiskt att se det långa tåget av löpare som springer på kanalens andra sida. En lite motorbåt ligger och tuffar i kanalen och de ombordvarande hejjar fram sina vänner och bekanta.
Nu hörs ljudet av sirener. Två bastanta motorcykelpoliser bereder väg för en ambulans med tjutande sirener. Löparna stiger åt sidan och ambulansen försvinner längs kanalen.
Nu är det dags att ta sej över bron och förenas med de övriga löparna. Nu hörs också ljudet av musik. Ett popband spelar från en tillfällig scen invid vägen. Några av löparna applåderar glatt. Nu går färden genom mer bebodda trakter och leden av åskådare tätnar.
Vinden tar i ordentligt i ett parti som går utefter vattnet jackor åker på tas snart av igen när man kommer i lä. Vid vätskekontroll nummer två spelar ett steelband. Det gör att det spritter i benen. . Vid 6km står det några flickor och delar ut druvsockertablettet. Det kommer väl till pass eftersom många nu är ganska trötta. Dags att öka tempot något. Efter vänsterkanten finns det utrymme att springa om . Det går bra. Här går vi om några av de turkosa västerbottenströjorna. Tar sen sikte på ett gäng som springer med pulsmätare. Oj, här är tredje vätskekontrollen. Funderar på att hoppa över den men tar ändå en klunk vatten. Efter den är det en ganska lång uppförslöpa men eftersom benen känns bra fortsätter jag i det högre tempot. Där har vi pulsmätarna igen. Springer om dem. Några flickor i full karnevalsutstyrsel dansar samba i gräset. Det finns mer att ta i benen men det kan vara dumt att öka mer redan. Upploppet kan bli väldigt jobbigt då.
Håller igen över bron där åskådarna står i tredubbla led. Vid 9 km markeringen är det fri fart. Ökar till ett tempo som är ca 85%  a max. Det är lite svårt eftersom man måste trixa sej fram mellan trötta löpare. Det blir till att ducka undan många armbågar. Tänkte göra en ökning till men sista kilometern visade sej vara väldigt kort. Plötsligt  uppenbarade sej den höga målportalen och vi var tillbaka på gärdet.
Tjejmilens medalj är en grann sak i rött och guld och den hängdes i blågula band runt alla löpares halsar.
Dricka, pusta ut och äta en av de små fina ostkakor som trängdes i tusental på borden, stod nu på programmet innan det var dags för den långa promenaden tillbaka till tunnelbanan.