Förbjudet område
Tänker på det här med mat. Tänker först och främst på att jag tänker ganska mycket på mat. Mat som är god, sånt jag är sugen på, godis och glass, vad jag ska äta och vad jag inte ska äta. Börjar man lägga ihop går det nog nån timme om dan som går åt till mattankar.
Det är egentligen ganska knäppt. Att få i sig näring är ju bara en biologisk nödvändighet. Nåt som varje människa borde klara med förlängda märgen. De flesta djur kan ju fylla magen utan en massa funderande. Men så är det ju inte med oss människor. Vi tar och laddar maten och ätandet med all möjlig känslomässig bråte. Vi tröstar oss med mat. Eller belönar oss själva. Eller så trycker vi in så mycket ångest och dåligt samvete i käket att vi måste spy upp det lilla vi lyckades svälja ner. Ändå handlar det bara om näring. Något vi alla behöver.
Hur hade det varit om man som liten inte hade varit tvungen att äta upp för att mamma inte skulle bli arg . Om ingen hade gett en godis när man var ensam och ledsen. Om man hade haft friheten att tacka ja och nej till mat utifrån sina egna behov. Kanske hade det varit annorlunda då.
