alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

När jag var mycket ung fanns det ett antal påståenden som upprepades så många gånger att de mer eler mindre blev till nån sorts talesätt. Upprepningen gjorde  att jag trodde att de här påståendena var helt sanna och sen flyttade dessa sanningar in i mitt huvud. Många av dessa sanningar är väl av det slaget att det inte spelar så stor roll om de finns i ens huvud eller inte.  Men en del av dem är så  in i bängen vansinniga så det är rent av skadligt att tro på dem.
En av dessa fördärvliga sanningar lyder så här-

Man ska inte ta sej själv på alltför stort allvar.

Jo, det förstod jag ganska snabbt att en person som tog sej sjäv på stort allvar var uppbåst och ite löjlig. Sådan vill man ju inte vara. Så jag satte igång med att inte ta mej själv på så stort allvar.  Det mesta gick det ju bra att skoja bort  eller att finna ursäkter för. Detta beteende kan jag tala om för er, är definitivt inte särskilt nyttigt. 

Den riktiga sanningen är ju naturligtvis att man ska ta sej sjäv på mycket stort allvar. Faktiskt  exakt ika allvarligt som man tar andra.Du ska se lika allvarigt och kärleksfullt på dina egna känslor och ditt eget liv som du skulle se på en mycket god väns liv och känslor.
Ja, där kanske sanningen ligger- Du ska ta dej sjäv på så stort allvar att du tänker och aggerar som din egen bästa vän.