alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Jag hade en farm i Afrika. Så börjar Karen Blixens memoarer. En av de bästa förstameningar jag vet. Inte ett onödigt ord ändå berättar det så mycket. Den talar om att här handlar det om minnen och om längtan. Något som har varit men inte är längre. Sedan när man läser boken så är den rätt ojämn. Långa partier är röriga och inte så lite föråldrade men sen rätt som det är kommer det delar som är vackra så det nästan gör ont..
Hennes liv där i Afrika var troligen ingen dans på tulipaner heller. Äktenskapet var uselt. Hon hade en dödlig sjukdom. Skrdar slog fel och det fanns många problem. Men i boken står det nästan inget om sånt . Där finns det mest passion, stor vänskap och glädje i att lyckas. Dessutom skriver hon om alla dessa små saker som händer och som är en så stor del av livet. Tex svårigheten i att få tag i tvål,en kvällspromenad eller om samtal med människor. Karen Blixen skriver om sitt paradis det som hon hade en gång men har förlorat.

Så är det ju för nästan alla. Vi går och minns en massa platser och människor som vi inte riktigt har tillgång till längre. Ibland lägger minnet en rosa slöja över alltihop och vi minns allt vackert och fint som hände på en viss plats eller kring en viss person. Andra gånger tar minnet fram en gammal mörkgrå trasa och sveper den runt våra tankar så att vi bara kommer ihåg det som blev fel. Det är sånt som våra tankar gör. Renodlar och skapar bilder som är antingen ljusa eller mörka.

Utan våra minnen vore vi väl tråkiga och endimmensionella varelser men vi ska nog akta oss för att diskutera sanningshalten i dem. Om minnet är mörkt eller ljust handlar kanske mer om den person som minns än om hur det i själva verket var.