alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Ja, den kärleken, den kärleken. Alltid intressant, sällan enkel och självklar. Det känns som jag just nu sitter på nån sorts parkettplats och ser hur andra sliter och jobbar med sina kärlekar. Det är ganska intressant att få stå så här lite vid sidan av och titta och fundera. Det är alldeles som att jag har tid och ork med det nu i min egen lilla ensamhetsbubbla.

Det som syns tydligast är förstås all den ångest och smärta som kärleken för med sig. Kanske har jag de glasögona påmej föratt jag själv ganska nyss slet och hade det jobbigt i min relation. Eller så är det het enkelt så att det är när det krisar som man pratar om sina nära reationer. Här kommer iallafall en liten relationsteori.

Jag tror att den absolut värsta tanke som finns är  - Jag är osäker på om du älskar mej. Jag är rädd att du snart kommer att lämna mej-
Där den tanken ligger och mal skakar själva grunden för existensen. Tanken på att bli lämnad  föder en enorm ångest och då kan det hända de mest underliga saker. En del sätter igång med att bygga en stor veranda. Andra blir med barn. Någon ställer till stora bråk om tvätt och disk. Någon är otrogen. En och annan petar nån i näsan. En del stänger in sig i garaget och renoverar en bil och nån annan dricker för mycket vin. Somliga beter sig som att bara kompisarna är viktiga medan andra bir som häftplåster på sin käresta.

Fast jag vet nästan ingen som faktiskt har vågat ställa frågan  - Älskar du mej än ? Är jag viktig i ditt liv ?