alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Det finns de som säger att kriser är bra. Att kris också betyder möjlighet. Det kan ju föralldel vara sant och riktigt. Det finn ganska många böcker där folk skriver om sin utmattningsdepressioner och utbrändheter och om det nya sköna liv som följde efteråt. Då de startade framgångsrika företag inom den där branschen de alltid i hemlighet har drömt om eller skrev den stora romanen eller flyttade ut i skogen och skaffade får.Kontentan av det hela är att när de har gått igenom det här svåra så kommer de ut på andra sidan i en ny och fantastisk skepnad och tar itu med att bygga ett nytt liv utifrån alla sina nya insikter.

Jag har nu lite svårt att tro på att det finns en allmängiltig sanning i dessa historier. Kanske är det mest sagor till tröst.

För ganska många år sen tillbrigade jag sex månader i total apati.Kunde inget. Inte svara på tilltal för jag kunde inga ord. Inte läsa för jag kunde inte bokstäverna. Inte handla mat för det gick inte fatta beslut. Allt var avstängt. Stress och press hade ägnat många år åt att slita på systemet.

Sedan långsamt, långsamt ett steg i taget tillbaka till någon sorts liv. Det var svårt och tungt men med massa hjälp gick det. Kom tillbaka. Kunde tala,kunde svara, kunde läsa, kunde börja jobba lite smått. Och jag kunde massor. Visste massor.

Vet att jag mår bra av långa skogspromenader, vet att masssage är bra, kan göra avslappningsövningar, vet att stress är dåligt, vet att jag behöver tid för mej själv. Alla dessa lärdomar är säkert väldigt bra på alla möjliga sätt men inte alls så enkla att omsätta i praktiken. Massagen har jag inte råd med. Avslappningen har jag inte tid med och inte med promenaderna heller. Däremot lever jag i en stressig miljö.

Och allt detta gör att jag inte fungerar. Glömmer, virrar, tappar bort. Kan inte fatta beslut, klarar inte att planera.

Det blir ju förstås rätt jobbigt men det som är värst är att jag inte känner igen mej själv. Den som var jag är borta. Det bästa jag visste var att planera och dra upp riktlinjer. Hålla i projekt och hålla i saker. Hur rörigt det än var omkring mej så hade jag ändå en klar tanke om vart det hela skulle leda. Numera fungerar inget av det där. Min hjärna är en ruin.

Nej, mina älsklingar, undvik kriser. Jaga inte er själva rakt in i fördärvet. Det finns faktiskt inget hjältemodigt i att slita ihjäl sig och troligen ingen ny fantastisk tillvaro som väntar när ni har gjort det.