alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

En gång red jag över de stora slätterna med vinden brusande i öronen i spetsen för de fruktade mongolerna. Vi red till strid för att hämnas oförrätter eller för att stjäla kvinnor åt de unga krigarna.Vi red för att nå ikapp de vilda renarna eller för att fånga de skygga vildhästarna. Jag kunde sitta till häst i tre dagar och tre nätter utan vila. Vi var de snabbaste och mest fruktade ryttarna. De modigaste och mest skoningslösa krigarna.
Jag ledde mitt folk i striden och jakten . Mitt gälla stridsrop flög i vinden och ekade mot de avlägsna bergen. Min hårprydnad bestod av tolv bågar och dess färgglada band vajade bakom mej högt, högt över mitt huvud.

Jag grät inte när den gamle schamanen skar in de nittionio renarna i min högra arm. Jag grät inte när han gned in aska och urin i de färska såren. Jag grät inte när den gamla Aio dog och lämnade mej ensam. Jag grät inte när jag hade suttit till häst i tre dygn med håret uppsatt i den höga hårprydnaden av renhorn.

När renarna försvann och den långa vintern kom grät jag inte heller fast vi bara hade snö att äta. När jag tog fram den böjda dolken och befallde fram min häst grät jag inte heller. Jag bad gudarna med vargansikten att ta emot mitt offer och lät sen hästens blod spruta över den vita snön. Men renarna kom inte tillbaka och barnen dog.

Mitt hår var så långt att det låg på golvet när jag stod upp. Det var svart helt utan vita strån. Jag flätade in det mellan alla tolv bågarna i den höga hornprydnaden. Jag tog den böjda dolken och gick ut. Mina män stod redan i en halcirkel och sjöng sången om hur jag skulle gå ensam genom de mörka dalarna. De sjöng om hur jag skulle stå inför de grymma gudarna med vargansikten och lösa upp mitt långa svarta hår.