alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna

Var för några år sedan på en utställning där det visades lapptäcken. Det var en jättefin och intressant utställning. Där fanns bland mycket annat ett jättelikt täcke, troligen alldeles för stort för att fungera som överkast på en dubbelsäng. Det var sytt av pyttesmå åttkantiga lappar i ett invecklat mönster. Jag har aldrig lyckats sy ihop fler lappar än åtta stycken men jag förstår ju vilket oerhört jobb det måste ha varit.Bara tanken på att klippa så många lappar gör mej kallsvettig. Täcket hade ett namn. Det hette  " djäkla ungar som bara flyttar hemifrån".

Det här var för ungefär tioår sedan och jag trodde att jag förstod den känslan som får en människa att sy ett sånt lapptäcke. Nu inser jag ju att jag inte hade en aning.

Nu har de gett sig iväg. En efter en. När den äldste började bo borta på veckorna för att gå i skola var det en plåga. Jag fick klistra ihop handflatorna för att inte hållapå och ringa hela tiden men efterett tag gickdet bättre. Han fick kompisar. Det gick bra med skolan. Och framför alltså hade jag fullt upp med de ungar som fortfarande bodde hemma. Barn nummer två flyttade bara 10 miloch har dessutom varit duktig på att åka hem på helgerna så det har gått ganska hyggligt  oftast har jag bara ringt en gång om dan. Trodde alltså att jag hade vant mej vid att ungarna försvinner och lever liv som jag inte kan hjälpa dem med.

Nu ser jag hur den näst yngsta gör sig beredd att flyga ur boet. Rädd och förväntansfull på samma gång.Det är en underbar resa. Verkligen.
Men tystnaden och tomheten när hon ger sej av är snudd på förlamande. Jag och lilla fröken E blir alldeles ensamma. Tomt, tyst och alldeles tråkigt. Kanske går det bättre nästa år då hon flyttar på riktigt. Kanske går det vänja sig vid att ha en familj som består av två personer fast jag kan ju fortfarande bara laga mat åt fem.

Det finns egentligen bara en sak som skulle kunna vara värre än att de djäkla ungarna flyttar hemifrån och det är att jag skulle lyckas förmå dem att bo kvar hemma tills de fyller trettifem. Nej, de måste till varje pris uppmuntras till att ta steget att ge sig iväg fast jag egentligen vill att de ska stanna.

Flyg, flyg min fågel
på dina vackra vingar.
Vila i vinden som för dej fram
Men vet, min fågel
det finns många faror
ränker och snaror
som vill ta dej fast

Tro, tro min fågel
på vindens styrka
på vingens fasthet
och hjärtats hopp
men vet ,min fågel,
det finns en väg tillbaka
om du tvivlar
om du blir trött

Vänd då, då min fågel,
till boets trygghet
så får du vila
så får du tröst.
Sen kan du åter
flyga i vinden
i högre cirklar
allt måste inte
ske just i höst.