Äh, dra åt skogen !
Det är nåt av det allra bästa man kan göra. Tänk er en sån där dag då allt bara är tungt och jobbigt. De dödens tråkiga sakerna som måste göras tar aldrig slut och tankarna mal och mal kring en massa tjafs och trassel. Varv å varv mal tankarna. Runt, runt i allt snävare cirklar.
Det är då man bör vråla i sitt eget öra:
-BRYT !
Sedan tar man på sig skorna och går mot närmaste skogklädda berg. Precis i det här läget är det nämligen världsbäst att bo i Ragudadalen där de skogklädda bergen står som spön i backen.
Fast även här måste man ibland ta de första kilometerna efter väg. Så där går man i pinblåsten och tänker dystra tankar och sparkar i gruset men ju högre upp mot berget man kommer dess mer jobb får man med själva gåendet. När pulsen ökar lite så lugnar tankarna ner sej. När man tar första stegen på skogsvägen börjar lutningen ofta bli besvärlig. Tempot går ner. Det som finns runtomkring börjar bli lite intressant. En kort konferens med en hackspett, lite meditation över mossans sprutgröna färg i ett solblänk. älgspårens möster på marken. Hux flux, har man gått så pass att man börjar höra korpen och se hans flygövningar i höstvinden.
- Fel vinkel, täker man då och knogar vidare uppför.......
Så öppnar sej skogen. Vindarna sliter i kläderna. Utsikten är bedövande vid. Berg efter berg, ända långt in i Ångermanland. Nu kom också korpen rätt för ser man ryggen på korpen. Där står man och tittar på världen och finner att den är vacker. Helt enkelt underbar. Det finns ingenting tungt. Bara lätthet och moln och vind.
När alla bekymmer är grundligt bortblåsta går man hem och är som en ny människa, bara lite lik den gamla till utseendet.
Mina barn, berätta nu inte det här för någon efetrsom det skulle ha en förödande inverkan på samhället om det blev allmänt känt. Stora delar av läkemedelsindustrin skulle få lägga ner och vi skulle få stå i kö för att ta oss uppför bergen.
Det är då man bör vråla i sitt eget öra:
-BRYT !
Sedan tar man på sig skorna och går mot närmaste skogklädda berg. Precis i det här läget är det nämligen världsbäst att bo i Ragudadalen där de skogklädda bergen står som spön i backen.
Fast även här måste man ibland ta de första kilometerna efter väg. Så där går man i pinblåsten och tänker dystra tankar och sparkar i gruset men ju högre upp mot berget man kommer dess mer jobb får man med själva gåendet. När pulsen ökar lite så lugnar tankarna ner sej. När man tar första stegen på skogsvägen börjar lutningen ofta bli besvärlig. Tempot går ner. Det som finns runtomkring börjar bli lite intressant. En kort konferens med en hackspett, lite meditation över mossans sprutgröna färg i ett solblänk. älgspårens möster på marken. Hux flux, har man gått så pass att man börjar höra korpen och se hans flygövningar i höstvinden.
- Fel vinkel, täker man då och knogar vidare uppför.......
Så öppnar sej skogen. Vindarna sliter i kläderna. Utsikten är bedövande vid. Berg efter berg, ända långt in i Ångermanland. Nu kom också korpen rätt för ser man ryggen på korpen. Där står man och tittar på världen och finner att den är vacker. Helt enkelt underbar. Det finns ingenting tungt. Bara lätthet och moln och vind.
När alla bekymmer är grundligt bortblåsta går man hem och är som en ny människa, bara lite lik den gamla till utseendet.
Mina barn, berätta nu inte det här för någon efetrsom det skulle ha en förödande inverkan på samhället om det blev allmänt känt. Stora delar av läkemedelsindustrin skulle få lägga ner och vi skulle få stå i kö för att ta oss uppför bergen.
Kommentarer
Trackback
